408 ROM av kapten i generalstaben; han kämpade vid Cento och Trebbia och var med Massénas armé i det belägrade Genua, där han trots den fruktansvärda situationen i den till sjöss och lands inneslutna staden fann tid och anledning att skriva kärlekssonetter. Den vackraste kvinnan i Genua, Luigia Pallavicini, red en gång i Riviera di Sesti, då hennes häst av någon anledning blev skrämd och kastade av sin ryttarinna, som så när hade fallit i havet. Hon kom ej oskadd ifrån äventyret; för all framtid måste hon bära en florsbindel över sitt ena öga. Den genuesiska ungdomen ägnade Luigia sitt livliga deltagande, det regnade mer eller mindre lyckade dikter. Det ståtligaste odet, “A Luigia Pallavicini caduta dal cavallo“, skrev Foscolo, och dikten öppnade portarna till hennes palats och en hemlig ingång till hennes hjärta för poeten. Detta var generalstabskaptenens stoltaste erövring. Ett annat, liknande ode, skrivet med anledning av Antoinetta Fagnani-Areses tillfrisknande och betitlat “All’amica risanata“, gäller för det mest lyriska i den italienska litteraturen ; man märker där inflytandet av Pindaros och Sapfo, liksom Foscolo överhuvud alltid hämtade inspiration från Grekland, “di nativo aer sacro“. . Medan Foscolo diktade sitt ode till markisinnan Pallavicini, föll Bonaparte likt en blixt över de fientliga arméerna, som belägrade det olyckliga Genua. Han vann den minnesvärda segern på ruinerna av den lilla byn Marengo, och Lombardiet bytte åter härskare, från österrikisk provins blev det fransk. Napoleon intågade i Milano, och Foscolo sjöng: Tutta d’armi tùonar l’Alpi s’udio E in maestade alteramente onesta Un guerrier discendea pari al Dio. * Den politiska oron hindrade ej, att Foscolos hjärta ständigt var upptaget. 19 januari 1801 fick han ett brev från Isabella Roncioni, där den vackra florentinskan underrättade honom, att trots sin kärlek för honom måste hon böja sig för faderns stränga vilja och gifta sig med Leonardo Bartolomei från Florens, en äldre man, som hon ej älskade. Denna underrättelse föranledde Ugo att omarbeta “Ultime lettere di Jacopo Ortis“ och där införa Isabella Roncioni i stället för Isabella Albrizzi. Inspirerad av