UGO FOSCOLO 409 Goethes Werther skildrade Foscolo i berättelsen sin förtvivlan över den älskades förlust, men adlade sitt lidande genom att förknippa det med fäderneslandets, med Venedigs olyckor. Själva händelsestoffet i berättelsen var hämtat ur verkligheten; en vän till honom, Girolamo Ortis, student i Padua, hade berövat sig livet på grund av olycklig kärlek, och detta hade givit honom uppslaget. Foscolos roman är intet mästerverk, men den var en så trogen exponent för tidens patriotism och patetiskt-romantiska sentimentalitet, att den vann en oerhörd popularitet i hela Italien, där den under 1800-talet upplevde omkring femtio upplagor. Till bokens popularitet bidrog också det, att den var en i Italien ny form av psykologisk roman, där kärleken behandlades på ett helt annat, djupare sätt än i Boccaccios, Castis och andra noveller. Som kapten i generalstaben blev Foscolo förlagd i Milano. Han kom dit, föregången av sitt rykte som skald och kvinnoerövrare; också riktade sig de skönasté ögon på honom. Till societetens stjärnor hörde grevinnan Antoinetta Arese, som av sin mor, markisinnan FagÖani, hade ärvt både fägring och behagsjuka. Sterne berättar, att han under sin vistelse i Milano en gång mötte markisinnan Fagnani på tröskeln till en konsertsalong. Sterne skulle gå in i salen, markisinnan var på väg ut. Bländad av hennes skönhet bar han sig så klumpigt åt, att han flere gånger steg i vägen för henne och inte ens bad om ursäkt. För att gottgöra sin oartighet skyndade han efter den okända och hjälpte henne upp i vagnen. — Förlåt mig, — sade han, — men sex gånger försökte jag bana Madame väg ut. — Och sex gånger försökte jag bana Monsieur väg in. — Ack om ändå himlen ingåve er att för sjunde gången spärra vägen för mig! — Varför inte? — svarade markisinnan och bjöd honom taga plats vid hennes sida i vagnen. Dottern till en sådan mor var förfaren i konsten att göra erövringar, och då hon en gång fick se Foscolo på Scalateatern, bad hon en bekant att presentera honom för henne. Antoinetta hade snart länkat poeten vid sin triumfchar. Ugo hyrde en vacker våning, där han ostört kunde mottaga grevinnan, han skaffade sin betjänt ett lysande livré och sig själv en magnifik päls — allt för lånade pengar. För att tillfredsställa en nyck av Antoinetta lät han porträttera sig av Appiani, den tidens främste målare