410 ROM i Milano, med ett ord, han inrättade sitt levnadssätt efter den rika grevinnans. I| hopp att lyckas förbättra sina affärer började han spela farao om nätterna — lusten för hasardspel var en gammal svaghet hos honom. Till råga på allt retade Antoinetta honom till svartsjuka för att dess säkrare fästa hönom vid síg. Främsta platsen bland den jeunesse dorée, varmed hon omgav sig, intog Petracchi, hennes privilegierade cicisbeo. Driven till förtvivlan ville Foscolo utmana Petracchi på duell, men grevinnan undanbad sig några skandaler, och Foscolo måste kuva sin vrede för att ej göra sig löjlig, ty Petracchi bevisade honom, att han hade äldre rättigheter än poeten. Denna roman ökade emellertid det poetiska arvet efter Foscolo: utom det ovannämnda odet över Antoinettas tillfrisknande ha vi diktarens brev fulla av äkta sydländsk glöd. Då förhäållandet mellan Foscolo och grevinnan bröts, överenskoms det, att breven å ömse håll skulle brännas; poeten höll samvetsgrant sitt löfte, men grevinnan föredrog att visa världen vilken djup lidelse hon förmått inge, och tack vare hennes fåfänga äro dessa hans brev nu tillgängliga för oss i tryck.’ ll. Bonaparte var just i färd med att koncentrera stora truppstyrkor i Boulogne-sur-mer för att därmed hota England. Han ditsände också en avdelning italienska trupper, och i dem befann sig Foscolo såsom infanterikapten. Poeten hyste emellertid inte samma hat till engelsmännen som hans överbefälhavare, och han knöt vid denna tid en förbindelse med en ung engelsk blondin; frukten av denna flyktiga kärlekssaga var en flicka, som längre fram kommer att möta oss under namnet “miss Floriana“. Fransmännens missaktning mot den italienska militären, omöjligheten att vinna befordran föranledde Ugo att begära avsked ur napoleonska armén och återvända till fäderneslandet, till Venedig, 1806. Där återknöt han för en kort tid förbindelsen med grevinnan Albrizzi, och därefter bosatte han sig i Brescia. Kvinnorna voro milstolparna i Foscolos stormiga liv. I Brescia fick han en skyddsängel i grevinnan Maria Martinengo, en mörkögd skönhet, som hade ett mycket gott inflytande på honom. Under påverkan av henne skrev han sitt vackraste poem: “Sepolcri“ och började översätta Iliaden.