UGO FOSCOLO 411 I augusti 1806 utfärdade republikanska regeringen ett dekret, som förbjöd, att de döda begravdes i kyrkorna, och därjämte förordnade, att gravvårdarna med hänsyn till den medborgerliga jämlikheten ej fingo skilja sig från varandra. Trots sina republikanska grundsatser upprördes poeten över denna förordning. Vad? Förtjänade inte sådana människor som Dante, Macchiavelli, Alfieri större heder efter döden än en simpel handelsman, som hela livet bedragit sin nästa? WVżar det inte tillåtet att med några yttre tecken hedra snillenas minne? Foscolos melankoliska läggning hade ända sedan ungdomen gjort honom mottaglig för kyrkogårdarnas poesi, cypressernas majestät; han älskade att drömma vid de dödas grifter, och med förtjusning läste han Grays Elegi, Zaccarias och framför allt Youngs dikter. Detta drag hade han för övrigt gemensamt med många av tidens poetiska andar; Pindemonte skrev också ett poem “Cimeteri“ och förhärligade vemodet och melankolien: Malinconia, Ninfa gentile, La vita mia Consegno a te. Foscolo börjar sitt poem med att slunga åskor över det rika Milano, som slår medaljer över eunucken Marchese, men glömmer att resa en minnesvård över den odödlige skalden Parini. I antiken voro de store männens minnesvårdar en eggelse till dygd; Alfieri flydde från människorna, som han föraktade, till Santa Croce för att hänge sig åt betraktelser bland vårdarna över Dante, Michelangelo, Macchiavelli och Galileo Galilei, dessa “fyra element“, som enligt Byron skulle kunnat skapa en ny värld. I denna gravdikt ligga frön till mäktigt liv, i Italiens förflutna gryr morgonrodnaden till nationens framtid. Därför blev också “Sepolcri“ det nationella arbetets sång, och hela den italienska ungdomen förstod, att detta ej var en dikt om döden utan en hymn till uppståndelsen. Det är något titaniskt i denna märgfulla vers, full av kraft, färg, välljud och musik, och Carducci hade rätt, då han förklarade, att “Sepolcri“ är Italiens enda lyriska poem i den stora pindariska stilen. Foscolo kallade sin dikt helt kort för “Carme“, och titeln passade de som i brons gjutna verserna. De Sanctis kallar “Sepolcri“ en helig hymn, en hymn sprungen ur de mest