Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. Ugo Foscolo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UGO FOSCOLO 411
I augusti 1806 utfärdade republikanska regeringen ett dekret,
som förbjöd, att de döda begravdes i kyrkorna, och därjämte
förordnade, att gravvårdarna med hänsyn till den medborgerliga
jämlikheten ej fingo skilja sig från varandra. Trots sina
republikanska grundsatser upprördes poeten över denna förordning.
Vad? Förtjänade inte sådana människor som Dante,
Macchiavelli, Alfieri större heder efter döden än en simpel handelsman,
som hela livet bedragit sin nästa? WVżar det inte tillåtet att med
några yttre tecken hedra snillenas minne? Foscolos melankoliska
läggning hade ända sedan ungdomen gjort honom mottaglig för
kyrkogårdarnas poesi, cypressernas majestät; han älskade att
drömma vid de dödas grifter, och med förtjusning läste han Grays
Elegi, Zaccarias och framför allt Youngs dikter. Detta drag hade
han för övrigt gemensamt med många av tidens poetiska andar;
Pindemonte skrev också ett poem “Cimeteri“ och förhärligade
vemodet och melankolien:
Malinconia,
Ninfa gentile,
La vita mia
Consegno a te.
Foscolo börjar sitt poem med att slunga åskor över det rika
Milano, som slår medaljer över eunucken Marchese, men
glömmer att resa en minnesvård över den odödlige skalden Parini.
I antiken voro de store männens minnesvårdar en eggelse till
dygd; Alfieri flydde från människorna, som han föraktade, till
Santa Croce för att hänge sig åt betraktelser bland vårdarna över
Dante, Michelangelo, Macchiavelli och Galileo Galilei, dessa “fyra
element“, som enligt Byron skulle kunnat skapa en ny värld.
I denna gravdikt ligga frön till mäktigt liv, i Italiens förflutna
gryr morgonrodnaden till nationens framtid. Därför blev också
“Sepolcri“ det nationella arbetets sång, och hela den italienska
ungdomen förstod, att detta ej var en dikt om döden utan en
hymn till uppståndelsen.
Det är något titaniskt i denna märgfulla vers, full av kraft,
färg, välljud och musik, och Carducci hade rätt, då han
förklarade, att “Sepolcri“ är Italiens enda lyriska poem i den stora
pindariska stilen. Foscolo kallade sin dikt helt kort för “Carme“,
och titeln passade de som i brons gjutna verserna. De Sanctis
kallar “Sepolcri“ en helig hymn, en hymn sprungen ur de mest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
