414 ROM kallt mottagande, att diktaren smög sig ut frân teatern för att slippa visa sig för publiken. Och det var tur att han försvann, ty hans fiender begagnade sig av ett uttryck i tragedien för att hölja författaren med löje. I Milano såldes sedan urminnes tid en sorts korvar som kallades “Salamini“, och när den grekiske översteprästen uppenbarade sig på scenen och började deklamera en vers, som började med orden: “Oh, Salamini“, “O invånare på Salamis“, utbröt en sådan munterhet i salongen, att man vid dé följande föreställningarna måste utelämna det fatala ordet. Än värre var det, att man i tragedien började spåra allehanda politiska allusioner på Bonaparte. Napoleon rustade sig just till det ryska fälttåget, och Ajax deklamerade: A traverso le folgori e la notte Trassero tanta gioventù, a giacersi Per te in esule tomba, o per te solo Vive devota la morte. I Ajax gestalt såg man general Moreau, som fallit i onåd hos Napoleon, i översteprästen Pius VII, fördriven till Frankrike, i den stolte Agamemnon Napoleon själv och i den förrädiske och illfundige Ulysses polisministern Fouché. Misstanken, att Foscolo åsyftat dessa personer, spreds av författarens fiender, litteratörerna, och efter att närmare ha studerat tragedien kom också regeringen till övertygelsen, att den innehöll angrepp på Napoleon och fransmännen. Foscolo hade att motse antingen fängelse eller landsflykt. Han valde det senare, och efter att ha gjort ett besök hos sin familj i Venedig och grevinnan Albrizzi begav han sig till Florens, där han ämnade för alltid slå sig ned. Men som vanligt väntade honom hinder på vägen i gestalten av vackra kvinnor. I! Parma māåste han taga avsked av signora Bignami, och i Bologna lärde han känna den tjusande donna Martinetti, som var så förunderligt lik den bleka Bignami, att han omōõöjligt kunde annat än förälska sig i henne. Från Florens skrev han och svor signora Martinetti evig kärlek och bedyrade, att varje ny kyss på hans läppar skulle vara ett vanhelgande âv hennes minne. I Florens gällde hans första besök grevinnan d’Albany, som ställde den då avlidne Alfieris bibliotek till hans förfogande och älskvärt inbjöd honom till sina aftonsamkväm. Mellan den sextioåriga grevinnan och Foscolo uppstod ett egendomligt förhållande. Förståndet sade grevinnan, att hon ej