Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. Ugo Foscolo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UGO FOSCOLO 419
IV.
Genom sin avresa från Italien ådrog sig Foscolo grevinnan
d’Albanys vrede: hon förlät honom hans flyktiga
kärleksförbindelser, mên hon hade trott, att han var alltför fästad vid henne för
att utan nödtvång beröva sig möjligheten att återkomma till
Florens. “Il faut des fortes raisons“, skrev hon till honom,
“pour habiter Suisse, quand on est né au Zante.“ Djupt grep det
Foscolo, då hon insinuerade, att han hade lämnat fäderneslandet
blott av begär att göra sig omtalad. Poeten svarade på denna
anklagelse med ett brev fullt av bitterhet, och från den tiden
svalnade deras ömsesidiga sympati betydligt.
Foscolo bosatte sig att börja med i kantonen Graubünden,
men inom kort märkte han, att schweiziska polisen för att ställa
sig väl med Österrike bevakade varje hans steg. Redan vid
ankomsten till “det fria landet“ hade han så när råkat illa ut.
Eldfängd som vanligt började han slå sig ut för den vackra
värdinnan på värdshuset där han tagit in; olyckligtvis var även
en officer i stadsgarnisonen förälskad i henne, och han anmälde
utlänningen för polisen. Rädd att bli arresterad flyttade poeten
till Hottingen i närheten av Zürich, där han hyrde ett rum av
en protestantisk pastor. Där hade han det kallt och ensamt,
och inte nog därmed började hans kassa bli läns; hade inte hans
goda ängel, signora Magiotti, “la donna. gentil“, som han kallade
henne, räddat honom ur hans förlägenhet, skulle hans första år
i landsflykten varit bekymmersamt nog.
‘Poeten skildrade schweiziskorna som blonda varelser med
röd hy och fiskögon, men det oaktat förälskade han sig
ögonblickligt i en av dem, hustrun till bankiren Pestalozzo i Zürich,
på vilken han hade sitt italienska kreditiv ställt. Men signora
Pestalozzo tog lektioner i italienska av en ung toskanare, och
denne hade större framgång hos henne än poeten. Foscolo blev
utom sig av svartsjuka och skrev ett ytterst obehärskat brev till
bankiren, där han så gott som bekände sin kärlek till hans hustru
och fäste hans uppmärksamhet på den farlige toskanaren. Till
all lycka ville bankiren inte tro, att hustrun var honom otrogen,
och Foscolos svartsjuka åstadkom ej de husliga olyckor i
bankirfamiljen som skulle kunnat bli följden.
Trots dessa erotiska “intermezzon“ fann Foscolo tid att
ombesörja en upplaga av sina dikter, bedrev studier i Zürichs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
