UGO FOSCOLO 419 IV. Genom sin avresa från Italien ådrog sig Foscolo grevinnan d’Albanys vrede: hon förlät honom hans flyktiga kärleksförbindelser, mên hon hade trott, att han var alltför fästad vid henne för att utan nödtvång beröva sig möjligheten att återkomma till Florens. “Il faut des fortes raisons“, skrev hon till honom, “pour habiter Suisse, quand on est né au Zante.“ Djupt grep det Foscolo, då hon insinuerade, att han hade lämnat fäderneslandet blott av begär att göra sig omtalad. Poeten svarade på denna anklagelse med ett brev fullt av bitterhet, och från den tiden svalnade deras ömsesidiga sympati betydligt. Foscolo bosatte sig att börja med i kantonen Graubünden, men inom kort märkte han, att schweiziska polisen för att ställa sig väl med Österrike bevakade varje hans steg. Redan vid ankomsten till “det fria landet“ hade han så när råkat illa ut. Eldfängd som vanligt började han slå sig ut för den vackra värdinnan på värdshuset där han tagit in; olyckligtvis var även en officer i stadsgarnisonen förälskad i henne, och han anmälde utlänningen för polisen. Rädd att bli arresterad flyttade poeten till Hottingen i närheten av Zürich, där han hyrde ett rum av en protestantisk pastor. Där hade han det kallt och ensamt, och inte nog därmed började hans kassa bli läns; hade inte hans goda ängel, signora Magiotti, “la donna. gentil“, som han kallade henne, räddat honom ur hans förlägenhet, skulle hans första år i landsflykten varit bekymmersamt nog. ‘Poeten skildrade schweiziskorna som blonda varelser med röd hy och fiskögon, men det oaktat förälskade han sig ögonblickligt i en av dem, hustrun till bankiren Pestalozzo i Zürich, på vilken han hade sitt italienska kreditiv ställt. Men signora Pestalozzo tog lektioner i italienska av en ung toskanare, och denne hade större framgång hos henne än poeten. Foscolo blev utom sig av svartsjuka och skrev ett ytterst obehärskat brev till bankiren, där han så gott som bekände sin kärlek till hans hustru och fäste hans uppmärksamhet på den farlige toskanaren. Till all lycka ville bankiren inte tro, att hustrun var honom otrogen, och Foscolos svartsjuka åstadkom ej de husliga olyckor i bankirfamiljen som skulle kunnat bli följden. Trots dessa erotiska “intermezzon“ fann Foscolo tid att ombesörja en upplaga av sina dikter, bedrev studier i Zürichs