UGO FOSCOLO 421 han anställa efterforskningar efter den där blondinen han haft en förbindelse med, då han tjänat vid napoleonska armén i Frankrike. Efter långvariga spaningar fick han veta, att damen i fråga hade gift sig och lämnat dottern, miss Floriana, hos sin mor att uppfostras. Foscolo tycks ha stiftat bekantskap med sin dotters mormor, ty då den gamla dog, anförtrodde testamentsexekutorerna flickan åt poeten och lämnade hennes hemgift, som uppgick till 3,000 pund sterling, åt honom att förvalta. Miss Florianas förmyndare kände ej till poetens lättsinne. Med deras samtycke arrenderade han för dotterns räkning ett jordområde utanför London på 99 år och uppförde där tre villor avsedda att uthyras. Men den ena av dem hyrde han för egen räkning och inredde den så, att han enligt sitt eget uttryck skulle komma att bo i ett jordiskt paradis. “Jag önskar“, skrev han till en vän, “dö som en gentiluomo, i en säng omgiven av byster av Venus, Apollo, de tre gracerna och antikens store män. Runt villan skall jag anlägga blomstergrupper, och om ödet så tillstädjer, skola tonerna av musik nå mig, då jag utandas min sista suck. Min grav skall jag reda under en österländsk platan, som jag tänker plantera nästa november och skall vårda till livets slut.“ Detta sitt tillärnade paradis kallade Foscolo “Digamma Cottage“. Inom kort väckte honom emellertid fordringsägarna ur hans poetiska drömmar; han hade ännu inte fullbordat villans inredning, och skulderna uppgingo redan till över 600 pund sterling. En äldre engelska, lady Dacre, som ville honom väl och beundrade hans talang, övertalade honom då att börja ge lektioner i italienska språket och litteraturen. Till en början ansåg Foscolo en dylik sysselsättning under sin värdighet, men den praktiska ladyn skingrade hans skrupler genom att föreställa honom, att ginge han än bakom plogen eller lappade skor, skulle han ändå alltid vara och förbli Ugo Foscolo. Poeten följde alltså det goda rådet, och en av hans första lärjungar var den unga Mathilde Hobhouse, en släkting till Byrons vän Hobhouse. Den oförbätterlige förälskade sig naturligtvis i den unga damen och skrev ömma brev till henne, ända tills elevens mor stängde sina dörrar för honom. Föreläsningarna över italiensk litteratur inbragte ej så mycket, att Foscolo kunde bo i Digamma Cottage. Därtill kom också att hans hälsotillstånd mer och mer försämrades, och en sådan melankoli bemäktigade sig honom, att han beständigt läste antika