428 ROM romeiska öarna. De två engelsmännen voro för övrigt ovanligt modiga män, vid flerfaldiga tillfällen under sin resa i Österlandet hade Byron bevisat sin oräddhet; i stunder av fara bevarade han en förundransvärd kallblodighet. En gång befann han sig ombord på skeppet “Turk“, då det uppstod en rasande storm och det gamla skrovets undergång syntes oundviklig. Hela däcket genljöd av gråt, jämmer och böner. Byron gick till en början lugnt omkring bland sjömännen och försökte liva deras mod med skämt, men då han såg att han ingenting kunde uträtta, svepte han in sig i en albansk mantel, lade sig på däcket och somnade. I Milano gjorde Byron för första gången bekantskap med Italiens litterära värld; bekantskapen förmedlades av monsignor Lodovico de Brême, en savojard, förut Eugène de Beauharnais huskaplan, sedermera litteratör. Brême bar tillbakakammat hår och försökte göra sig lik Alfieri. Byron var intresserad av honom, ty han berättade allehanda anekdoter om Napoleon, om M:me de Staël och Wilhelm Schlegel, som levde ett parasitliv hos den berömda författarinnan i Schweiz och gärna skulle velat bli hennes make. Schlegel, som kröp för alla högtuppsatta personer, kunde ej förlåta M:me de Staël, “qu’elle ne se mettait pas en quatre“, då hon framför sig fick se hertigen av Mecklenburg-Schwerin. Såväl Byron som Broughton voro beundrare av Napoleon. Broughton reste 1814 till Paris enkom för att få se den utomordentlige härföraren, och Byron påstod, att Napoleon skulle ha befriat alla Europas folk från de despotiska monarkernas tyranni, om ej England hade varit, och det fanns ingen han avskydde så som lord Castlereagh, som han ansåg bära skulden till de europeiska folkens slaveri. Byron försummade ej att i Milano besöka ambrosianska biblioteket, där Lucrezia Borgias brev till Pietro Bembo särskilt fängslade hans uppmärksamhet. Som minne förde han med sig därifrån ett blont hårstrå, som tillhört Lucrezia, och på kuvertet där han förvarade det skrev han, att “skönheten förmår fängsla oss med ett enda hårstrå“. I Milano var poeten föremål för allmän nyfikenhet och uppriktig hyllning. Monsignor de Brême gav middag för honom i Casa Roma, ett stort palats, som han bebodde tillsammans med sin bror markisen. Den store milanesiske bankiren Mirabeau inbjöd sig själv till banketten för att få se den ryktbare engelsmannen. Bland gästerna befann sig