LORD BYRON ! ITALIEN 429 även den alltid tigande Silvio Pellico; men mest intresserades Byron av poeten Monti, nu gammal och desillusionerad, men med nog mycken eld kvar i sinnet för att uppresa sig mot allt som var nytt och avvek från de gamla mönstren. Monsignor de Brême, som ville inför utlänningarna urskulda, att icke allt vad Monti numera förfäktade var den store poeten värdigt, fällde det vackra yttrandet, att “han vördade denne gubbe som ett porträtt av Monti“. Byron gjorde där även bekantskap med M. de Beyle, Stendhal, Napoleons forne sekreterare, som åtföljt kejsaren på hans ryska fälttåg. Den intressante mannen berättade poeten åtskilliga anekdoter om kejsaren och bland annat, att Napoleon efter ett av sina nederlag för ett ögonblick tappade huvudet till den grad, att han undertecknade sin order om framryckning med namnet “Pompée“; Beyle måste göra honom uppmärksam på hans “lapsus“, och Napoleon rev då sönder ordern och befallde honom skriva en ny. Han ville aldrig uttala ordet “Kaluga“ och kallade denna ryska stad ena gången “Kaligula“, en annan gång “Salamanca“. Sekreterarna visste emellertid vad dessa namn skulle betyda och påpekade aldrig misstaget för honom. På operan hade Byron tillfälle att se den högre societeten. Det förvånade honom, att man i logerna spelade kort, pratade, åt, och redan i Milano gjorde han den iakttagelsen, att sederna i Italien voro mycket fria, liksom ock att det bland kvinnorna av folket fanns långt flere skönheter än i de högre klasserna. De båda vännerna stannade tio dagar i Milano, och därefter fortsatte de över Verona och Vicenza till Venedig. Vad som under denna färd gjorde starkaste intrycket på vår poet tycks ha varit amfiteatern och den gamla bron över Adige i Verona. Tilläggas bör att vädret var fult och regnigt. ll. Den 11 november 1816 anlände våra båda engelsmän till Venedig och togo sin bostad vid Canal Grande, i hotell Stora Britannien, som ursprungligen varit ett förnämt privatpalats och frapperade dem genom sin magnifika trappuppgång och rummens gobelänger och förgyllda sniderier. Liksom nutidens stora hotellägare talade värden engelska och stod sina gäster till tjänst med alla önskade upplysningar. På Hobhouse gjorde Venedig intryck