- Project Runeberg -  Rokokomänniskorna i Rom och Italien /
430

(1922) [MARC] Author: Kazimierz Chledowski Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Lord Byron i Italien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

430 ROM av ett översvämmat Cadix, Byroħ blev från första ögonblicket förtjust i staden och fann alla sina förväntningar uppfyllda. Dagen därpå foro resenärerna ut för att avlämna sina rekommendationsbrev, men flertalet av dem de sökte träffade de ej hemma, ty de i Venedig bosatta familjerna voro ännu på landet och återkommo först efter S. Martins dag. En gammal bekant träffade dock Byron, M:me de Blaquière, som han känt medan hon ännu varit miss White, William Smiths väninna, och han lärde också känna den berömde lärde greken Mustoxidi. Den förste italienare som gjorde visit hos engelsmännen var doktor Aglietti, redaktör för “Medicinsk tidning“, en allmänt uppburen man. Honom anlitade sedan Byron, så ofta han blev sjuk, oaktat han ej tyckte om doktorer och ej trodde det bittersta på deras konst. Efter knappa tre dagars vistelse i Venedig skrev Byron till Moore, att “han, redan förvärvat sig två saker: en gondol och en väninna“. Med väninnan förhöll det sig sålunda. Poeten hyrde sin bostad i klädeshandlaren Segatis hus vid Spezzeria. Segati var femtio år och hade en tjugoårig, förtjusande hustru. Marianna, så hette hon, tyckte om att roa sig och bli beundrad och hade vacker röst. Den hederlige köpmannen måste för hennes skull umgås inom vida högre kretsar än hans blygsamma ställning tillät, och till följd därav depenserade han mycket och försummade sin affär. Marianna var lik en antilop efter Byrons utsago i ett brev till A. M. Moore. Hon hade stora, svarta, österländska ögon med det säregna uttryck, som man sällan finner hos europeiska kvinnor, även de italienska inbegripna. Turkinnorna bruka framkalla det genom att måla sina ögonlock, Marianna ägde detta behag av naturen, och effekten var lika stark som obeskrivlig. Hennes drag voro regelbundna, näsan lätt böjd, munnen liten, hyn utan vank med en lätt dragning i gult, pannan underbart vacker. Håret var mörkglänsande, rörelserna lätta och smidiga, rösten ovanligt välklingande, vartill kom att den venetianska dialekten alltid klingar tjusande i en kvinnas mun. Hon sjöng utmärkt och hade musikalisk skolning. Några dagar senare rapporterade Byron för Moore, att han blev mer och mer belåten med sin venetianska, men att som hon började fängsla honom på allvar. skulle han inte komma att tala om henne vidare i sina brev. Även Marianna förälskade sig i Byron, vilket för övrigt ej

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Nov 3 13:09:28 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/rokokomann/0529.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free