Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Lord Byron i Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430 ROM
av ett översvämmat Cadix, Byroħ blev från första ögonblicket
förtjust i staden och fann alla sina förväntningar uppfyllda.
Dagen därpå foro resenärerna ut för att avlämna sina
rekommendationsbrev, men flertalet av dem de sökte träffade de ej
hemma, ty de i Venedig bosatta familjerna voro ännu på landet
och återkommo först efter S. Martins dag. En gammal bekant
träffade dock Byron, M:me de Blaquière, som han känt medan
hon ännu varit miss White, William Smiths väninna, och han
lärde också känna den berömde lärde greken Mustoxidi. Den
förste italienare som gjorde visit hos engelsmännen var doktor
Aglietti, redaktör för “Medicinsk tidning“, en allmänt uppburen
man. Honom anlitade sedan Byron, så ofta han blev sjuk,
oaktat han ej tyckte om doktorer och ej trodde det bittersta på deras
konst.
Efter knappa tre dagars vistelse i Venedig skrev Byron till
Moore, att “han, redan förvärvat sig två saker: en gondol och
en väninna“. Med väninnan förhöll det sig sålunda. Poeten
hyrde sin bostad i klädeshandlaren Segatis hus vid Spezzeria.
Segati var femtio år och hade en tjugoårig, förtjusande hustru.
Marianna, så hette hon, tyckte om att roa sig och bli beundrad
och hade vacker röst. Den hederlige köpmannen måste för
hennes skull umgås inom vida högre kretsar än hans blygsamma
ställning tillät, och till följd därav depenserade han mycket och
försummade sin affär.
Marianna var lik en antilop efter Byrons utsago i ett brev
till A. M. Moore. Hon hade stora, svarta, österländska ögon
med det säregna uttryck, som man sällan finner hos europeiska
kvinnor, även de italienska inbegripna. Turkinnorna bruka framkalla
det genom att måla sina ögonlock, Marianna ägde detta behag
av naturen, och effekten var lika stark som obeskrivlig. Hennes
drag voro regelbundna, näsan lätt böjd, munnen liten, hyn utan
vank med en lätt dragning i gult, pannan underbart vacker.
Håret var mörkglänsande, rörelserna lätta och smidiga, rösten
ovanligt välklingande, vartill kom att den venetianska dialekten
alltid klingar tjusande i en kvinnas mun. Hon sjöng utmärkt
och hade musikalisk skolning.
Några dagar senare rapporterade Byron för Moore, att han
blev mer och mer belåten med sin venetianska, men att som
hon började fängsla honom på allvar. skulle han inte komma
att tala om henne vidare i sina brev.
Även Marianna förälskade sig i Byron, vilket för övrigt ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
