LORD BYRON I ITALIEN 435 man. Men vad jag inte kan med är deras pretentioner på beständighet. Man har visat mig gamla par på en åttio år, som gälla för “amorosi“ sedan fyratio, femtio, ja sextio år tillbaka. Slikt ser man ingen annanstädes.“ Då Byron skrev detta, ville Marianna nödvändigt veta vad hans brev innehöll, och när han översatte för henne sina reflexioner om den italienska kärleken, blev hon indignerad och förklarade, att om han verkligt älskat henne, skulle han ej skrivit sådana där saker “da forbirsi i scarpi“, “att putsa skor med“, som ett venetianskt uttryck lyder. Marianna var emellertid en resonabel kvinna och Byron en viljekraftig man, och dessa de båda parternas respektive egenskaper gjorde, att poeten kunde bege sig av till Rom på någon tid, fast på villkoret att återvända till Venedig. I Rom väntade honom Broughton, som redan 5 december 1816 hade lämnat Venedig. På vägen stannade Byron i Ferrara och begav sig raka vägen till S. Annas hospital för att bese cellen, där den sjuke Tasso hade tillbragt sju år. Byron ristade sitt namn djupt i muren, och kort därefter skrev han en liten dikt, “The lament of Tasso“, stödd på den då ännu gängse traditionen, att Tasso suttit fängslad där, emedan han vågat förfölja Leonora d’Este med sin kärlek. I Florens uppehöll sig Byron endast en dag och hann på denna tid komma till den mycket riktiga uppfattningen, att den mediceiska Venus, om hon levde, snarare skulle väcka beundran än kärlek, och om Mediceernas kapell yttrade han, att det var en vacker samling marmor, som hade till uppgift att föreviga minnet av femtio förmultnade och förgätna benrangel. “Det är ofullbordat“, säger Byron, “och ofullbordat kommer det att förbli.“ Rom hänförde poeten; han förklarade, att den eviga staden överglänste Grekland, Konstantinopel, allt vad han någonsin sett. Det oaktat stannade han där ej länge, ty han längtade efter Marianna. 28 maj 1817 återkom han till Venedig och hyrde familjen Foscarinis villa “La Mira“, på Brentas vänstra strand, för att där tillbringa sommaren. En gammal Foscarini hade i väggen låtit inmura en stentavla med inskrift, att man i detta hus kunde tillbringa sina återstående dagar med att bläddra i gamla böcker, sova, göra ingenting och glömma sitt glada förflutna. Byron rättade sig dock icke efter rådet, ty han sov föga, arbetade mycket, och sitt glada förförflutna ville han inte glömma, ty han tog Marianna till sig och upphöjde henne till härskarinna i huset. Men venetianskan miss-