LORD BYRON I ITALIEN 437 att “på något skamlöst sätt bedraga poeten“. Bedrägeriet måtte ha varit av allvarsamt slag, ty Byron såg sig nödsakad att stämma köpmannen. Denne blev fälld, och domen var ganska, sträng, men Byron lade sig ut för brottslingen, som tack vare detta ingripande slapp med en veckas fängelse. Av rättegången tycks emellertid ha framgått, att köpmannen genom ett formligt kontrakt avstått sin hustru åt engelsmannen på ett års tid. Ill. Efter återkomsten från Rom hade Byron börjat skriva på fjärde sången av “Childe Harold“, som till andan vitt skiljer sig från den tredje, skriven i Schweiz. Medan man i den sistnämnda, . mera filosofiska, spårar inflytandet av den panteistiske Shelley, som poeten bodde tillsammans med i Genève, är den fjärde sången mera beskrivande, mera saklig. Intrycken från Venedig och Rom göra sig här gällande, kanske också umgänget med Hobhouse, en nykter, praktisk man med intresse och blick för den yttre världen. Under sina promenader med vännen avhandlade Byron innehållet i sången, som han just arbetade på, och Hobhouse, mer historiskt beläst än poeten, riktade hans uppmärksamhet på många romerska fornminnen. Detta framgår av den kommentar Hobhouse utgav till fjärde boken av “Childe Harold“ under titeln “Historical illustrations to the fourth canto of Childe Harold“. Denna fjärde sång ger uttryck åt den hänförelse Rom väckte hos poeten, och den innehåller en rikedom på reflexioner och tankar, som den eviga stadens hävder ingivit honom. “Rom, du själens stad, du övergivna moder till störtade riken“, “du folkens Niobe“, utropar Byron, och han skjuter nu åt sidan den engelske riddare, som uppträdde i diktens första sånger, och träder fram i egen gestalt, som skalden Byron. Och då han väl avkastat masken, begágnar han varje tillfälle att säga ut allt som ligger honom på hjärtat, slunga sin förbannelse över dem som förgiftat hans liv. Han glömmer inte ens lady Caroline Lamb, som i sin nyss utgivna roman “Glenarvon“ försökte hetsa den allmänna opinionen èmot honom i England. Byron hade ett fredligt sinnelag, var av naturen glättig, lättroad som ett barn och färdig att skratta åt allt lustigt, meńn han kunde också vara en oblidkelig fiende. Mot sin hustru hyste han