LORD BYRON I ITALIEN 443 salong samtalet föll på simkonsten och Byron berättade, att han i Spanien hade simmat över Tajo och i Konstantinopel över Hellesponten, började också Mengaldo förtälja om sina simbragder på Donau och Beresina. De båda vännerna beslöto att mäta sina krafter på den venetianska lagunen, och det överénskoms att de skulle simma från Lido genom lagunen och så långt som möjligt Canal Grande uppför. Tävlingen utsattes till den 18 juni i718. Sekreteraren i engelska konsulatet, Alexander Scott, slöt sig till dem, och Hoppner ledsagade dem i gondol. Till villkoren hörde, att de ej skulle få vila annat än liggande på rygg. Mengaldo blev den som tröttnade först, han nådde endast fram till Venedig, där han i närheten av Piazzettan lät sig tagas upp i gondolen; Scott hann till Rialto, Byron åter steg upp först vid Santa Chiara och hade då varit i vattnet fyra timmar och tjugo minuter. Dagen därpå talades ej om annat än denna simtävling, och Byron kallades hädanefter i salongerna “den engelska fisken“, “il pesce inglese“. Man drog sig till minnes flere tidigare, liknande bravader av honom. En gång ville han komma till sitt palats från motsatta stranden av Canal Grande, och då han ej såg till någon gondol, kastade han sig i vattnet, fullt påklädd, och simmade över kanalen, till stor förlustelse för åskådarna. En annan gång företog han samma tur över kanalen en natt, och rädd att någon gondoliär skulle slå till honom med åran, höll han en lykta i vänstra handen och simmade blott med högra armen. Mengaldo fann ju sitt nederlag i simtävlingen harmligt, men snart glömde han förtreten, och förhållandet mellan honom och Byron blev lika vänskapligt som förut. En ny, övergående schism inträffade, då den ryktbara dansösen Pallerini kom till Venedig. Mengaldo förälskade sig i henne, trots att hon hade en liaison med en av impressarierna vid Feniceteatern, Benedetto Valmarana. Men även Byron började eftersträva Pallerinis ynnest, och vänskapen med Mengaldo led avbräck. I en av sista stroferna av andra sången av Don Juan talar Byron om dansösen på ett sätt som låter oss ana, att poeten denna gång ej ville eller ej kunde segra; han säger nämligen: Jag är beständig jag, när jag är kär, fast jag har gårdagsbalen än i minne, där för en retande Milanoflicka mitt hjärta började syndigt picka.