444 ROM Filosofin kom hjälpsamt och tog i och viskade: “nej basta, en i sänder!“ “Jag -vet det, dyraste filosofi! ` Men hennes ögon, Gud! Och hennes tänder! Jag ville veta blott om hon är fri, för ro skull — det till ingen nytta länder.“ “Hàåll!“ skrek filosofin som en spartanska (maskerad då som skön venetianska). (Strandbergs övers.) Eftersom filosofien vanligen ej spelade in i Byrons kärleksaffärer, få vi anta, att denna gång hänsynen för vännen Mengaldo förmådde poeten att stålsätta sig mot Pallerinis tjuskraft: Mengaldo var ofta Byrons följeslagare på hans ridturer på Lidon. En -gång, 28 februari 1819, fortsatte de båda vännerna ända till Malamocco och hade på ena sidan om sig Adriatiska havets kust, på den andra lagunen. “Här skulle jag vilja bli begravd“, sade Byron, “så att jag evigt finge lyssna till havets röst, ty varenda vrå av jorden är slagen i träldom, endast havet är frihetens hemvist.“ AÅt denna sin kärlek till havet gav poeten sedermera uttryck i orden: “Jag har älskat dig, hav, min största njutning i ungdomen var att låta vagga mig på ditt bröst som vågskummet vaggas; som barn lekte jag med dig, och då du reste dig i vredesmod, blev min fröjd blott dess större, jag red på vågkammarna och höll mig i den vita manen.“ Hästarna, som Byron hade på Lidon och sedermera förde till Ravenna, spelade en viktig roll i poetens liv. Han var stor djurvän, och ryktbar är hans gravskrift över en älsklingshund, som dog i rabies. Så här lyder den: “Här vilar stoftet av en varelse, som var vacker och ändå icke fåfäng, som var stark utan att yvas däröver, modig utan att vara grym och ägde människans alla förtjänster utan hennes fel. Dessa lovord skulle vara osmakligt smicker, om de vore anbragta på en människas grav, men äro blott en rättvis hyllning ägnad minnet av en hund, som bar namnet Boatswain, var född i Terre-Neuve i maj 1803 och dog på Newstead Abbey 18 november 1808.“