Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Lord Byron i Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444 ROM
Filosofin kom hjälpsamt och tog i
och viskade: “nej basta, en i sänder!“
“Jag -vet det, dyraste filosofi!
` Men hennes ögon, Gud! Och hennes tänder!
Jag ville veta blott om hon är fri,
för ro skull — det till ingen nytta länder.“
“Hàåll!“ skrek filosofin som en spartanska
(maskerad då som skön venetianska).
(Strandbergs övers.)
Eftersom filosofien vanligen ej spelade in i Byrons
kärleksaffärer, få vi anta, att denna gång hänsynen för vännen
Mengaldo förmådde poeten att stålsätta sig mot Pallerinis tjuskraft:
Mengaldo var ofta Byrons följeslagare på hans ridturer på
Lidon. En -gång, 28 februari 1819, fortsatte de båda vännerna
ända till Malamocco och hade på ena sidan om sig Adriatiska
havets kust, på den andra lagunen. “Här skulle jag vilja bli
begravd“, sade Byron, “så att jag evigt finge lyssna till havets röst,
ty varenda vrå av jorden är slagen i träldom, endast havet är
frihetens hemvist.“ AÅt denna sin kärlek till havet gav poeten
sedermera uttryck i orden: “Jag har älskat dig, hav, min största
njutning i ungdomen var att låta vagga mig på ditt bröst som
vågskummet vaggas; som barn lekte jag med dig, och då du
reste dig i vredesmod, blev min fröjd blott dess större, jag red
på vågkammarna och höll mig i den vita manen.“
Hästarna, som Byron hade på Lidon och sedermera förde till
Ravenna, spelade en viktig roll i poetens liv. Han var stor
djurvän, och ryktbar är hans gravskrift över en älsklingshund, som
dog i rabies. Så här lyder den: “Här vilar stoftet av en varelse,
som var vacker och ändå icke fåfäng, som var stark utan att
yvas däröver, modig utan att vara grym och ägde människans
alla förtjänster utan hennes fel. Dessa lovord skulle vara
osmakligt smicker, om de vore anbragta på en människas grav, men
äro blott en rättvis hyllning ägnad minnet av en hund, som bar
namnet Boatswain, var född i Terre-Neuve i maj 1803 och dog
på Newstead Abbey 18 november 1808.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
