Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Lord Byron i Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446 ROM
nom ett dylikt brev; hon blev ej ett spår generad, utan förklarade
helt lugnt, att hon ämnade lära sig läsa och öppna alla hans
brev för att få veta vad de innehöllo. Sista karnevalsveckan
inträffade något än värre. Byron var på en maskeradbal i Fenice,
kallad “La Cavalchina“, och hade bjudit armen åt grevinnan
Contarini, en dam ur den högsta venetianska societeten.
Margherita var också där, hon igenkände Byron, ryckte masken av
hans dam och ställde till en scen, som naturligtvis var i högsta
grad obehaglig för poeten. I ett av sina brev beklagar sig Byron
över den “galna kvinnan“, men ändå tyckte han om det svar
hon gav honom, då han förehöll henne, att den där damen ju
tillhörde patriciatet och att det ej gick an att uppträda så brutalt
mot henne. “Se ela xe dama, mi so Veneziana“, “Om hon är
förnäm dam, så är jag venetianska“, svarade Margherita stolt, och
det tilltalade Byron.
En höstdag rodde Byron ut till Lidon med Tito och en
annan gondoliär; på återvägen utbröt en så våldsam storm, att
årorna bräcktes, vinden slet hattarna av dem alla tre och det
var med knapp nöd de togo sig fram till kanalen. Under tiden
sprang Margherita i regnet från den ena gondoliärstationen till
den andra och ville ro ut till Byrons hjälp, men fick ingen som
àtog sig det farliga försöket. Då slutligen, tack vare Titos
herkuliska krafter, båten lyckligt landade vid palazzo Mocenigo, fick
Byron se Margherita stå på bryggan, förgråten och utom sig,
obekymrad om att vågorna sköljde över henne och med ögon som
ljungade i kapp med blixtarna.
“Can de la Madonna, det var just ett väder att ge sig ut till
Lidon i!“ ropade hon som välkomsthälsning till Byron, och sedan
behandlade hon honom med alla de medel mot förkylning
sjöfolk känner till, varefter hon skickade honom till sängs med det
vackra venetianska uttrycket: “Benedetto ti e la terra che ti fara!“
Byron skrev också beundrande om henne: “Du skulle medge,
att hon är intagande, om du finge se de där stora, svarta,
strålande ögonen, om du finge se gestalten som liknar en Junos,
ansiktsuttrycket som påminner om en Faustinas. Hon är högväxt,
smärt, kraftig som Pitonessa, med svart, vågigt hår, som gnistrar
i mâånljuset. För sin kärlek skulle hon gå i döden, och jag är
viss om att hon skulle stöta dolken i vem jag utpekade för henne
och till och med i mitt hjärta, om jag skymfade henne. · Jag
tycker om det där slaget vilddjur, och jag skulle säkert föredraga
Medea framför alla andra kvinnor i världen.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
