446 ROM nom ett dylikt brev; hon blev ej ett spår generad, utan förklarade helt lugnt, att hon ämnade lära sig läsa och öppna alla hans brev för att få veta vad de innehöllo. Sista karnevalsveckan inträffade något än värre. Byron var på en maskeradbal i Fenice, kallad “La Cavalchina“, och hade bjudit armen åt grevinnan Contarini, en dam ur den högsta venetianska societeten. Margherita var också där, hon igenkände Byron, ryckte masken av hans dam och ställde till en scen, som naturligtvis var i högsta grad obehaglig för poeten. I ett av sina brev beklagar sig Byron över den “galna kvinnan“, men ändå tyckte han om det svar hon gav honom, då han förehöll henne, att den där damen ju tillhörde patriciatet och att det ej gick an att uppträda så brutalt mot henne. “Se ela xe dama, mi so Veneziana“, “Om hon är förnäm dam, så är jag venetianska“, svarade Margherita stolt, och det tilltalade Byron. En höstdag rodde Byron ut till Lidon med Tito och en annan gondoliär; på återvägen utbröt en så våldsam storm, att årorna bräcktes, vinden slet hattarna av dem alla tre och det var med knapp nöd de togo sig fram till kanalen. Under tiden sprang Margherita i regnet från den ena gondoliärstationen till den andra och ville ro ut till Byrons hjälp, men fick ingen som àtog sig det farliga försöket. Då slutligen, tack vare Titos herkuliska krafter, båten lyckligt landade vid palazzo Mocenigo, fick Byron se Margherita stå på bryggan, förgråten och utom sig, obekymrad om att vågorna sköljde över henne och med ögon som ljungade i kapp med blixtarna. “Can de la Madonna, det var just ett väder att ge sig ut till Lidon i!“ ropade hon som välkomsthälsning till Byron, och sedan behandlade hon honom med alla de medel mot förkylning sjöfolk känner till, varefter hon skickade honom till sängs med det vackra venetianska uttrycket: “Benedetto ti e la terra che ti fara!“ Byron skrev också beundrande om henne: “Du skulle medge, att hon är intagande, om du finge se de där stora, svarta, strålande ögonen, om du finge se gestalten som liknar en Junos, ansiktsuttrycket som påminner om en Faustinas. Hon är högväxt, smärt, kraftig som Pitonessa, med svart, vågigt hår, som gnistrar i mâånljuset. För sin kärlek skulle hon gå i döden, och jag är viss om att hon skulle stöta dolken i vem jag utpekade för henne och till och med i mitt hjärta, om jag skymfade henne. · Jag tycker om det där slaget vilddjur, och jag skulle säkert föredraga Medea framför alla andra kvinnor i världen.“