LORD BYRON I ITALIEN 451 efter sin egen smak, obekymrad om modet. Om de svarta gondolerna kunnat tala, skulle de haft mycket att förtälja om Marinas galanta utflykter, och om ej maskerna under karnevalen hade dolt de älskande paren, skulle Venedig fått vetskap om mer än en intrig, i vilken la Benzona var hjältinnan. Hennes livs stora roman var emellertid hennes förhållande med markis Giuseppe Rangoni, till vilken hon skrev glödande brev. Hennes man Pietro levde länge, men dock inte längre än att hon åtminstone för en kort tid fick förena sig med sin älskade. I sina brev till Rangoni hade hon alltid uttryckt den förvissningen, att madonnan, som hon bad till varje timme, ej skulle förgäta henne, och enligt hennes uppfattning hade madonnan bönhört henne. Marina och markisen knöto hymens band, ehuru han var sextio år, hon en tio år äldre. Intet under alltså att hon vid sextio kastade sina blickar på Byron. Denne besökte hennes “conversazioni“ dess hellre som republikens traditioner där höllos i ära. Samtidigt umgicks Byron i en annan, mera konstnärlig krets, hos Perucchinis. Girolamo Perucchini var president i Högsta domstolen och hade sedan 1815 även en advokatbyrå. Han var en rikt begåvad man och hade en son Giambattista, som också var ådvokat men var ryktbarare för sin musikaliska talang än för sitt handhavande av juridiska mål. Det unga paret Perucchini hade ofta mottagningar, och själen i sällskapet var Giambattista själv, som spelade piano mästerligt och komponerade venetianska sånger. Hans barkaroller: “La note xe bela“, “Sentite qua Catina“, “Erbe per te migliori“ och “Nice dorme“ blevo kända i hela Europa. Tsar Alexander blev så hänförd av venetianarens melodier, att han lät presentera honom för sig och visade honom stor välvilja. Under kongressen i Verona väntade Perucchini med klappande hjärta på tsaren vid trappan upp till salèn, där de diplomatiska förhandlingarna ägde rum. Alexander håde nämligen lovat honom, att den ryska diplomatien skulle försöka genomdriva Lombardiets och Venedigs oavhängighet. Efter rådplägningens slut kom tsaren ut, fattade Perucchinis hand och lär ha sagt: “Min vän, våra förhoppningar ha gått om intet, meddela dina bekanta den sorgliga underrättelsen och låt oss begråta ditt fäderneslands öde.“ I Perucchinis salong samlades alla musikintresserade utlänningar. Av musikaliska storheter umgingos där Rossini, Gabussi, Meyerbeer, Bellini, Wolf, Leidesdorf; Poniatowski var intim vän med Perucchini.