452, ROM Det var emellertid inte i Perucchinis salong Byron skulle möta sitt öde, utan hos Marina Benzon, på en “conversazione “ i april 1819. Bland gästerna där var greve Alessandro Guiccioli med sin unga hustru, som för blott ett år sedan lämnat det kloster, där hon uppfostrats, och blivit förmäld med den sextiofemårige greven. Guiccioli yar en av de rikaste godsägarna i trakten av Ravenna, och som han tillhörde det liberala lägret, hade han invalts i Cisalpinska republikens lagstiftande församling, där han för övrigt ej spelat någon mera framträdande roll. Efter sin första hustrus, Placida Ginnanis död, gifte han sig med en kammarjungfru, som också dog, 1817. Ej fullt ett år därefter förde han till altaret den sjuttonåriga grevinnan Teresa Gamba, ty rik som friaren var, betydde det i föräldrarnas ögon mindre, att han var känd för sin sedeslöshet. Denna afton hos la Benzona såg Teresa Byron för första gången; som det emellertid var sent och grevinnan kände sig trött, ovan vid nattvak som hon var, hade hon ingen lust att göra den ryktbare engelsmannens bekantskap. Byron tyckte heller inte om att stifta nya kvinnliga bekantskaper, han påstod nämligen, att han tröttnat på kärlekshistorierna och inte vidare ville utsätta sig för de obehag de vanligen hade i följe. Emellertid fogade det sig så, att grevinnan Guiccioli och poeten kommo att få sin plats bredvid varandra, och då han ej ville vara oartig, nödgades han presentera sig för henne. Byrons välljudande stämma, hans nobla, ridderliga gestalt kommo grevinnan att förgäta tröttheten, hon talade länge med främlingen och återvände hem helt uppfylld av honom. Byron å sin sida hade också blivit betagen, han glömde sin ed, att han för alltid skulle vända det farliga kvinnosläktet ryggen, och från den dagen tillbragte han varje afton i grevinnan Guicciolis sällskap. Kontrasten med den vilda Margherita gjorde honom dess känsligare för det intagande behaget hos denna unga späda kvinna med livliga ögon och långa, guldbruna lockar, snarare en nordisk än en sydländsk skönhet; att hon var olycklig i sitt äktenskap blott ökade hennes charm i hans ögon. 1 Den berömde tyske historikern Reumont skrev 1847 (Neue römische Briefe von einem Florentiner, 2-ter Teil, Leipzig, F. A. Brockhaus 1844), att han ej hade sett grevinnan Guiccioli sedan våren 1834, men att hon föga hade förändrats på dessa ātta ār, endast blivit något fetare. Det porträtt av henne, som Brockedon tecknade 1833, förklarar Reumont vara det bästa han sett, ehuru något maniererat. Det är intaget i “Landscape lllustrations“ till Byrons verk. Enligt Reumont hade grevinnan Guiccioli vid denna tid en påfallande likhet med några avy Tizians kvinnor.