454 ROM Hederslegionens kors från Waterloo, som Byron skänkte sin värn, testamenterade Mengaldo vid sin död (1869) till abbé Bernardi, och denne överlämnade det dyrbara minnet till museo Correr i Vénedig. En venetiansk litteratör, Nazareno Meneghetto, har skrivit en hel broschyr om orden. I Ravenna fann Byron Teresa sängliggande i feber, hostande blod, nästan dödssjuk. Glädjen över äåterseendet kom henne dock att hastigt repa sig. Icke dess mindre förordade Byron, att doktor Aglietti från Venedig skulle tillkallas; då mannen ej ville gå in härpå, säkert för kostnadens skull, blev slutet, att Byron inbjöd grevinnan på en längre tids vistelse i sin villa Foscarini, där hon skulle kunna få vård av den venetianske läkaren. Den sjukas man gick in på allt, till och med på att Byron ledsagade henne från Ravenna till Venedig, vilket föreföll poeten så underligt, att han befarade något försåt och blott väntade ett stilettstyng i ryggen. Saken fick längre fram sin förklaring; italienaren var en praktisk man, och i sinom tid begärde han ett lån på tusen pund sterling av engelsmannen, några mordplaner hade han ej alls. Med den äkta mannens och fámiljens begivande blev Byron grevinnan Guicciolis cavaliere servente. Det smickrade honom dock ingalunda att i societeten bli betraktad som sådan, och särskilt förargades han, då greve Guiccioli åkte omkring med honom i Ravenna i sitt sexspann och liksom presenterade honom för allmänheten såsom “vännen i huset“. “Jag är funktionär hos grevinnan Guiccioli“, skrev Byron med humoristisk självironi till sin vän Murray, “men sådan är moralen här. I. Faenza bor lord..... tillsammans med en sångerska, och i samma stad uppvaktar en neapolitansk furste den därvarande gonfalionärens gemål. Cosi fan tutti e tutte.“ Grevinnan Guiccioli var ingen skönhet, men hon ägde en viss grace och fängslade genom sina blå ögon och sitt gyllene hår. Hon var snarare en engelsk än en italiensk.typ. Ytterst bräcklig till hälsan hostade hon beständigt och hade óupphörliga anfall av feber. Hon utmärkte sig ej för någon större intelligens, sentimentalitet var det förhärskande draget i hennes karaktär. Vid den tid då hon lärde känna Byron var hon ett oerfaret barn; nyss utsläppt ur klostret visste hon föga om livet och världen. Efter poetens död utgav hon under pseudonymen Teresa de Boissy en sorts memoarer om Byron. De äro i hög grad känslosamma och sanningen att säga också ytterst virriga. Grevinnan gör sig skyldig till oupphörliga upprepanden, och om hon i stället