LORD BYRON I ITALIEN 457 engelsmäns, fransmäns eller tyskars liv. Klosteruppfostran, cicisbeoinstitutionen, sederna, tänkesätten, överhuvud hela livet i Italien är så egenartat, att en nordisk publik svårligen skulle förstå det. ltalienarna äro på en gång behärskade och tygellösa, de äro allvarliga, men älska narraktigt uppsluppna nöjen, impulsiva och på samma gång beständiga, de sakna umgängesliv i detta ords nordeuropeiska betydelse och därför också en verklig komedi, ty det nödiga underlaget för den saknas. Icke ens Goldoni utgör i det avseendet något undantag. Deras “conversazioni“ äro ej ens en form av umgängesliv. Man går till teatern för att prata och till salongerna för att tiga. Kvinnorna sitta i en krets, männen bilda grupper eller spela det tråkiga “farao“ eller “lotto reale“ med små insatser. Deras musikakademier äro våra konserter, men med bättre musik och större formaliteter. Vad de ha bättre än vi det är balerna och maskeraderna under karnevalen, då varenda människa under sex veckors tid är förryckt. Efter middagen improvisera de dikter och förlöjliga varandra, men det sker på ett sätt som man uppe i norden ej skulle förstå. Deras erotiska liv är ett kapitel för sig. Jag skulle kunna berätta åtskilligt därom, säger Byron, tack vare erfarenheter som sträcka sig från fiskarhustrur till den “nobile dama“ jag nu uppvaktar. Det har sina regler, sina konvenanslagar, så bestämda att de bilda ett slags erotisk disciplinstadga, som man ej får bryta mot. Kvinnorna älska med en brinnande ömhet, men äro svartsjuka som furier, de vilja ej tillåta sina älskare att gifta sig, och kunna de, hindra de honom därifrån, de vilja ha älskaren vid sin sida på gatan, hemma, överallt och alltid. Kort sagt, de tillämpa troheten utom äktenskapet, och de sätta sig över sjätte budet; de gifta sig för familjens skull, och de älska för egen räkning. De kräva trohet av sina älskare som en hederssak, medan de betrakta den äkta mannen endast som livsmedelsfurnissör i huset. Överhuvud bedömes i Italien mannens eller kvinnans karaktär icke efter deras uppförande mot hustru eller make utan efter förhållandet till älskaren eller älskarinnan. Allt detta oaktat visa kvinnorna i det yttre den allra största aktning för sina äkta män, i synnerhet om mannen ej knutit förbindelse med någon annan. Servente betraktas som medlem av familjen. Men det finns också kvinnor som ställa till skandal, då de bli förälskade, rymma från mannen eller begära skilsmässa, ställa till husliga scener; men sådant händer endast i början av äktenskapet, innan de ännu ha fått erfarenhet, och det anses alltid olämpligt och excentriskt.