LORD BYRON I ITALIEN 459 hänsyn till underhållet han skulle nödgas. utbetala till sin frånskilda maka. Men familjen Gamba skötte sin sak energiskt och hade många försänkningar bland kardinalerna i Rom. Den 12 juni 1820 kom utslaget om skilsmässa; Guiccioli ådömdes att utbetala ett årligt underhåll till grevinnan, att återlämna alla henne tillhöriga gods, lösören och klenoder, I utslaget stipulerades vidare, att grevinnan skulle återvända till sin familj och att Byron blott under vissa betingelser skulle få sammanträffa med henne. Grevinnan avreste därför, 16 juli 1820, till en villa belägen femton mil från Ravenna, och Byron kvarstannade i staden och bidade händelsernas utveckling. Under tiden styrde poeten för sin fyraåriga lilla dotter Allegra. Han hade tagit henne från Venedig till Ravenna, men då han efter Teresas avresa ej kunde behålla henne hos sig, satte han henne i klostret S. Anna i Bagna Cavallo, beläget några timmar från. Ravenna i en hälsosam trakt och känt som en god uppfostringsanstalt. I ett brev- till Hoppner framhöll han, att han ej kunde ge sin illegitima dotter engelsk uppfostran, ty i England skulle hon möta stora svårigheter i livet, i Italien däremot kunde hon göra ett gott parti med en hemgift på fem eller sex tusen livres; i England vore den summan detsamma som ingenting. För övrigt önskade Byron, att dottern skulle förbli katolik, ty katolicismen ansåg han vara den bästa, såväl som den är den äldsta, av kristendomens skilda grenar. Jane Clairmont satte sig häftigt mot detta beslut, men Byron tog inga hänsyn till hennes brev och ville ej på villkor överlämna barnet åt modern. Efter Teresas avresa förvandlade poeten det nu tomma pa-. lazzo Guiccioli till en formlig Noaks ark. Hundar, kattor, apor vimlade på den vackra gården, fåglar av alla slag flögo fritt omkring i de stora salarna, och Shelley, som besökte Byron i augusti 1821, har lämnat en livlig skildring av denna italiensk-engelska boning. Shelley fann Byron vid något bättre hälsa än i Venedig, men fortfarande led lorden av täta feberanfall och dålig mage. Enligt Shelleys uppfattning hade dock såväl hans humör som hans seder förbättrats. Förhållandet med Teresa var en stor lycka för honom. Han levde visserligen magnifikt, men han depenserade ej sin årsinkomst, som uppgick till omkring 100,000 francs. En fjärdedel av den anslog han till välgörande ändamäl. Byron arbetade flitigt under denna tid; han skrev vidare på “Don Juan“, fullbordade “Marino Falieri“ och “Kain“ och läste