LORD BYRON I ITALIEN 463 arrestera sammansvärjningens huvudmän. Greve Pietro Gamba skyndade till Byron och frågade, hur han tyckte de borde göra. “Det är bättre att slåss än att låta sıg släpas i fängelse en och en“, svárade poeten och förklarade, att han öppnade sitt hus för dem som befarade att bli arresterade. Tjugo människor kunde där i tjugofyra timmar försvara sig mot de trupper påvliga regeringen i hast kunde samla, och på ett dygn skulle saken hinna bli bekant, och lantbefolkningen skulle komma de belägradé till undsättning. Mycket intressanta äro de anteckningar Byron nedskrev under natten, då han väntade, att de sammansvurna skulle taga sin tillflykt till hans palats. “Det fattas ännu en halv timme i midnatt“, antecknar poeten, “det regnar. En lämplig natt för deras företag: avgrundsmörker, en helvetisk storm ... jag skall göra vad jag kan i striden; det gäller en god sak. Jag spänner öronen och väntar var minut att få höra ljudet av trummor och skott, ty de ha svurit att göra motstånd, och med rätta; men jag hör ingenting annat än regnet, som faller droppe efter droppe, och ibland en vindstöt. Jag vill inte lägga mig, ty jag hatar att bli väckt, och jag vill vara redo för den här ’högtidligheten’, om den nu alls kommer. Jag lägger ved på elden, jag har vapen inom räckhåll och en bok att bläddra i. Jag vet inte hur många de komma att vara; men jag skulle tro, att Carbonari äro starka nog att här försvara sig mot trupperna . Det hade varit falskt alarm, de sammansvurna koráfne ej och sökte tillflykt i Byrons palats, och den natten företog regeringen inga arresteringar. Ej fullt en månad därefter skrev Byron i sin dagbok, att bedrövliga underrättelser hade inlupit: hela revolutionsplanen hade gått om intet, ledarna voro förrådda, och inte nog med att neapolitanarna ej öppnade strid, de förklarade för de påvliga myndigheterna, att de givit sig in på företaget utan att veta vad saken egentligen gällde. “ltalienarna ha alltid kommit till korta genom brist på enighet och ståndaktighet“, tillfogar Byron. Han hoppas dock, att Italiens sak ännu ej är förlorad, och gav karbonarerna i Ravenna 1,500 scudi och 100 louisdorer, i det närmaste alla reda pengar han hade i huset. Inom kort upptäckte han emellertid, att nationen själv icke