464 ROM trodde på sin sak. Regeringen började arrestera huvudmännen för den undertryckta rörelsen; båda grevarna Gamba, far och son, blevo (21 juli 1821) av påvliga regeringen dömda till landsförvisning. Först ville de emigrera till Schweiz, och härför.röstade Teresa, men Byron fruktade, att alla engelsmännen där skulle förgifta hans liv. För övrigt ville han ej lämna Italien, som han hade lärt sig älska högre än sitt eget fädernesland. Grevarna Gamba, Teresa och med dem Byron beslöto därför att överflytta till Toskana, där Ferdinand Ill och hans minister Fossombroni förde ett milt och tolerant regemente. I slutet av oktober 1821 lämnade Byron palatset i Ravenna. Han hade feber, men det lät han ej bekomma sig, påstod till och med, att de där feberanfallen, som ofta kommo på honom, voro snarare nyttiga än skadliga; det föreföll honom efter attackerna “som vore han lösgjord från kroppen“. Den fattiga befolkningen i Ravenna, vars välgörare han varit, ingick med en supplik till kardinal-legaten, att denne skulle förmå honom att kvarstanna i staden, där han var så allmänt älskad. Kardinalen var av annan mening, han önskade så fort som möjligt bli kvitt den besvärlige engelsmannen. Poetens uttåg från Ravenna erbjöd en rätt kuriös anblick: några tiotal personer, tio hästar, åtta hundar, fem kattor, två apor, några stora burar med fåglar, och i spetsen för detta brokiga tåg den engelske kammartjänaren och den oskiljaktige Tito, den venetianske gondoliären. | Byron slog sig tills vidare ned i Pisa, dit han efter en kort vistelse i Florens anlände den | november och där han hyrde palazzo Lanfranchi, en stor, vid Arno belägen byggnad med källare, i vilka en hel militärgarnison skulle kunnat rymmas. Byron skrev humoristiskt till Murray, att detta feodalpalats var fullt av andar och att Fletcher bett honom få flytta ur sitt rum, ty där “spökade“. Knappt hade emellertid kammartjänaren tagit sitt nya rum i besittning, förrän han återvände till det gamla, ty i det nya rummet huserade spökena än värre. Man sade Byron, att huset hade tillhört de Lanfranchi, som Ugolino utpekat som sina förföljare; kanske alltså att det var dessa missdådares andar som gingo igen. De tragiska minnen, som förmenades vara anknutna till palatset, eggade så poetens fantasi, att han några gånger lät flytta ned sin bädd i den ugolinska källaren och tillbragte natten där. Emellertid försäkra Florens arkeologer, att palazzo Lanfranchi, numera Toscanelli, varken är