LORD BYRON I ITALIEN 465 feodalt eller existerade på Ugolinos tid. Det uppfördes i XVI seklet, liksom övriga privatpalats i Pisa. Valven, där Byron frammanade Danteminnen för sig, voro helt enkelt förrådskāällare, som aldrig hade hyst fångar utan på sin höjd vinfat och olivkaggar. Fletcher hade alltså oroat sig onödigtvis. Grevinnan Guiccioli vistades redan sedan två månader tillbaka i Pisa med sin far och bror och bodde i närheten av Byron vid Lungarno, i Parros hus. Även Shelleys jämte miss Clairmont hade anlänt dit den 25 oktober; Teresa gjorde bekantskap med Mary Godwin, som vacker, god och okonstlad väckte hennes livliga sympati. Byron förde i Pisa ett mycket regelbundet levnadssätt. Han steg upp klockan nio på morgonen, åt frukost mellan elva och tolv och red sedan i sällskap med sina vänner utåt vägen till Bagni di San Giuliano eller ut genom Porta alle Piagge. Ute på fria fältet övade han sig i att skjuta med pistol, och till mål hade han ett litet mynt (un paolo), som han fäste på ett träd eller till och med lät kasta upp i luften och försökte träffa. Ibland föll det honom in att bravera inför de nyfikna åskådare som alltid samlades kring honom, och han lät sin häst taga sats uppför den vall, som skyddade staden för Arnos översvämningar, och återvände på den hem; där red han uppför den breda trappan till första våningen, visade sig på balkongen, klappade sin häst ett par gånger till belöning och försvann så under åskådarnas bravorop. På aftonen gick Byron till grevinnan Guiccioli och stannade där till elva, vid midnatt satte han sig till sitt skrivbord för att som han uttryckte sig “slå mynt i sin poetiska verkstad“. Han skrev till klockan tre på natten, och först så dags gick han till sängs. En gång i veckan gav han en middag, föremål för livligt ogillande av den mäåttlige Shelley, som varken åt kött eller drack vin. Shelley klagade i ett brev till en vän, att Byrons middagar voro ett fruktansvärt prov för hans nerver, ty till klockan tre på morgonen nödgades han sitta och åse hur gästerna förvandlades till Bordeauxtunnor. Överhuvud svalnade Shelleys vänskap för Byron betydligt vid denna tid, förnämligast på grund av lordens hårdhet mot Jane, som han ej på vi’lkor ville träffa. Den engelska societeten i Pisa var ganska talrik. Förtroligare än med Byron umgicks Shelley med Williams, som översatte Spinoza och var en med honom mera befryndad ande. Rokokomänniskorna. 30