Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19. Lord Byron i Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LORD BYRON I ITALIEN 473
omnämner icke heller Michelangelos och Rafaels fresker i
Vatikanen, då han nedskriver sina intryck om Rom. Endast de
antika ruinerna satte hans fantasi i rōrelse, gåvo honom stoff
till poetiska skildringar. I! gallerierna fann han ofta behag i
tavlor som minst förtjänade det, och den bolognesiska
målarskolan satte han högst av alla. Hans ideal inom skulpturen
var Canova, han skrev ett epigram om dennes “Helenahuvud“,
men Sansovino gick han likgiltigt förbi. Trots sin långvariga
vistelse i Ravenna lade han knappt märke till mosaikerna i San
Vitale och San Apollinare.
Byron kände överhuvud för litet till medeltiden och
renässansen för att kunna förstå dessa flydda tiders tankeriktningar
och människor. Honom intresserade främst nuet, det som
omedelbart verkade på inbillningen. Till följd därav motsade han
sig ofta, ty han skrev ned vad ögonblickets stämning ingav
honom. Men varken vanliga människor eller stora skalder äro
danade av ett stycke, den mänskliga anden vajar och böjer sig
som ett rö; inte ens av det mäktigaste snille kan man fordra
fullkomlig konsekvens. Då man förebrådde Byron, att han
skildrade människorna som alltför dåliga och såg alltför mörkt på
världen, svarade han: “Jag känner, att ni ha rätt, men jag känner
på samma gång, att jag är uppriktig.“ Denna uppriktighet
tilltalar, och den tilltalade än mera på Byrons egen tid, då de
diplomatiska lögnerna betraktades som en nödvändig betingelse
för folkens frälsning, då monarker och ministrar svepte sina
erövringstendenser i romantik, då man skar nationerna i stycken
för att lyckliggöra dem.
Varje ädel människa avskyr falskhet; också hade Byron
alltid bakom sig hela skaror av rättsinnade, som tilljublade honom
bifall, då han sade sanningen. Likaså finns hos varje förnuftigt
väsen en djup fond av melankoli, ty vem kan väl vara fullt
belåten med sig själv och världen? Hos Byron frambryter
oupphörligt denna melankoli, och tusenden sympatisera med den.
Den brinnande frihetslängtan slutligen, som röjer sig i alla
Byrons skrifter, ryckte hela världen med sig, helst poeten
diktade under en tid av tryckande politisk reaktion. Och Byron
förstods kanske bättre av tysken, spanjoren, italienaren, greken,
ryssen, polacken, ja amerikanen än av engelsmannen, ty “Childe
Harolds“ författare var en internationell diktare. Själv sade han,
att hela världen förstod honom bättre och skattade honom högre
än England. I! republiken såg han framtidens styrelseform, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
