LORD BYRON I ITALIEN 473 omnämner icke heller Michelangelos och Rafaels fresker i Vatikanen, då han nedskriver sina intryck om Rom. Endast de antika ruinerna satte hans fantasi i rōrelse, gåvo honom stoff till poetiska skildringar. I! gallerierna fann han ofta behag i tavlor som minst förtjänade det, och den bolognesiska målarskolan satte han högst av alla. Hans ideal inom skulpturen var Canova, han skrev ett epigram om dennes “Helenahuvud“, men Sansovino gick han likgiltigt förbi. Trots sin långvariga vistelse i Ravenna lade han knappt märke till mosaikerna i San Vitale och San Apollinare. Byron kände överhuvud för litet till medeltiden och renässansen för att kunna förstå dessa flydda tiders tankeriktningar och människor. Honom intresserade främst nuet, det som omedelbart verkade på inbillningen. Till följd därav motsade han sig ofta, ty han skrev ned vad ögonblickets stämning ingav honom. Men varken vanliga människor eller stora skalder äro danade av ett stycke, den mänskliga anden vajar och böjer sig som ett rö; inte ens av det mäktigaste snille kan man fordra fullkomlig konsekvens. Då man förebrådde Byron, att han skildrade människorna som alltför dåliga och såg alltför mörkt på världen, svarade han: “Jag känner, att ni ha rätt, men jag känner på samma gång, att jag är uppriktig.“ Denna uppriktighet tilltalar, och den tilltalade än mera på Byrons egen tid, då de diplomatiska lögnerna betraktades som en nödvändig betingelse för folkens frälsning, då monarker och ministrar svepte sina erövringstendenser i romantik, då man skar nationerna i stycken för att lyckliggöra dem. Varje ädel människa avskyr falskhet; också hade Byron alltid bakom sig hela skaror av rättsinnade, som tilljublade honom bifall, då han sade sanningen. Likaså finns hos varje förnuftigt väsen en djup fond av melankoli, ty vem kan väl vara fullt belåten med sig själv och världen? Hos Byron frambryter oupphörligt denna melankoli, och tusenden sympatisera med den. Den brinnande frihetslängtan slutligen, som röjer sig i alla Byrons skrifter, ryckte hela världen med sig, helst poeten diktade under en tid av tryckande politisk reaktion. Och Byron förstods kanske bättre av tysken, spanjoren, italienaren, greken, ryssen, polacken, ja amerikanen än av engelsmannen, ty “Childe Harolds“ författare var en internationell diktare. Själv sade han, att hela världen förstod honom bättre och skattade honom högre än England. I! republiken såg han framtidens styrelseform, men