utharkraden, få vi följande fyra grupper med sex tecken i varje: 1. ᚢ 2. ᚦ 3. ᚫ 4. ᚱ 5. ᚲ 6. ᚷ = grupp IV nedifrån u þ(th) a r k g 1. ᚹ 2. ᚺ 3. ᚾ 4. ᛁ 5. ᛃ 6. ᛈ = grupp III nedifrån w h n i j p 1. ᛇ 2. ᛘ 3. ᛋ 4. ᛏ 5. ᛒ 6. ᛖ = grupp II nedifrån (s?) R s t b e 1. ᛗ 2. ᛚ 3. ᛜ 4. ᛟ 5. ᛞ 6. ᚠ = grupp I nedifrån m l ŋ o d f Utharkmagikern kunde sålunda genom en kvistruna med fyra kvistar på ena sidan och två på den andra angiva ^-ljudet. Så länge man vid lönnskrift opererade med 24 runtecken eller i varje fall med ett betydande antal sådana, ingående i en ursprunglig följd av 24 till namnen kända bokstavstecken, var det uppenbarligen mest praktiskt att följa denna anordning. Man behövde i så fall aldrig sätta mer än 6 kvistar. Vad futhark-indelningen beträffar, så är den till sitt ursprung strängt taget icke en alfabetindelning utan en — av samtliga 24 bokstäver bildad — magisk formel. Genom att sätta den sista utharkru-nan först och uppdela det hela enligt det ur antidemonisk synpunkt viktiga tretalet, fick man en trefald av magiskt verksamma rungrupper: i den första och den tredje fanns det stora krafttalet 13 dolt, i den mellersta det antidemoniska talet 23 (dagrunans tal). Den 13:e runan tillhörde Ull, forngermanernas högste gud, identifierad med den iranske Ahura Mazda och den i Främre Asien och i den romerska orienten dyrkade överguden o τρLöKcuδéuaτoς dεóς (den trettonde guden) *. Troligen har denna alfabetformels grekiska mönster utspekulerats av Dolichenuskultens magiker, vilkas inskriptioner genomgående visa stark förkärlek för 13-talet2. Såsom alfabet betraktat ha däremot de 24 grekiska bokstävernas serie i regeln indelats i 4 hexader (givetvis även magiskt). Härmed stämmer, att vid hemlig skrift det latinska alfabetet enligt medeltida källor 3 har 1 Jfr RT, s. 152 och s. 79 ff.; UR, s. 54 och s. 27 ff. 2 Jfr RT, s. 14 f. och s. 33 f., UR, s. 27 f. 3 Jfr Massmann, Germania, XVI, 1871, s. 253 ff. (särskilt s. 258); jfr även Läffler, Nordiska studier tillegnade Adolf Noreen, 1904, s. 191 ff.