III., Sigurd Agrell, Rökstenens chiffergåtor 11 raden n:r 2 delas genom ett korsliknande skiljemärke i tvenne hälfter. Den förra består av runföljden Rtrqkiuilinisþat, tydligtvis innehållande icke omflyttade runor. Första runan r är blott en extra upprepning, en sammanknytning med föregående rad och skall förstås i samband med denna. Det övriga tolkar jag såsom en sammanhängande sats. Att med en föregående forskare (v. Friesen, R, s. 58) i trakt se en från omgivningen fristående runflock, kan jag icke finna rådligt. Jag upplöser runföljden i de sinsemellan sammanhängande orden: trqki uilini is þat (två sammanstötande i — i-\-is — ha sålunda enkelskrivits i enlighet med runristarnas vanliga regel med hänsyn till fall av upprepning av samma språkljud vid ordmöte). Jag fattar denna ordföljd såsom anknytande till uaim åt vem' i föregående rad och tolkar: fÅt (vapen)svennen 1 Velinn är detta (se. skett)'. Jag anser, att vi här i anslutning till de båda första lönnskriftsradernas hänsyftningar på Balder och Rind ha att vänta en anspelning på guden Oden. Åt denne föddes enligt Balderssagan en ättling tack vare, att guden genom en färd i österled lyckats skaffa sig Rind till maka. Sagan, sådan vi känna den genom Saxo, förtäljer, hur Oden i olika gestalter — främst såsom krigsman — tog tjänst hos rutenernas konung och slutligen genom list lyckades vinna konungens dotter Rind till gemål. Härvid har han tydligtvis — liksom vid andra tillfällen, då han okänd umgåtts med människorna — begagnat sig av allehanda noanamn, vilka stått i en viss relation till hans väsen eller tillfälliga syfte. Saxo nämner t. ex., att Oden, då han slutligen uppträdde såsom läkekunnig tjänsteflicka, kallade sig Vekka 2. Av sam- 1 Det fornnordiska (fisl. etc.) drengr går tydligtvis tillbaka på en grundbetydelse 'rakryggad, kraftig yngre man'; i 800-talets svenska kan det mycket väl ha varit liktydligt med 'vapenför man' (jfr betydelseutvecklingen i knekt). 2 Jfr Sakses Danesaga, oversat af J. Olrik, 1925, I—II, s. 159 f. Denna episod torde dock vara ett senare påhäng. Intet skäl talar för, att den förekommit i den äldre (svenska) versionen av gudamyten. Enligt Saxo vinner för övrigt den i ynglingagestalt som djärv ryttare uppträdande Oden magisk makt över kungadottern genom att vid avskedet röra vid henne »med en runkavle». Jfr Axel Olrik, Kilderne til Sakses Oldhistorie, I, 1892, s. 154. Ett ytterligare uppträdande som förklädd tjänstekvinna var tydligtvis onödigt. Av allt att döma har här ett tillägg fogats in från en helt annan berättelse.