12 K. Human. Vetenskapssamf:s i Lund Årsberättelse 1929 — 30 stämmig fonetisk typ är det därmed allitererande Velinn. Jag identifierar detta mansnamn med det fisl. adjektivet vélinn 'listig, förfaren i konstgrepp' 1. Ordet är en α-stam och bör därför brukat såsom gudanamn (jfr flexionen av fisk Yggr) ha följt ett substantiviskt böjningsschema, alltså i dativ sing. ha haft ändelsen -e (-i): Veline eller Velini, i runskrift uilini (osäkert är dock, om fornsvenskan i stammen haft ~é-\ detta har som bekant inkommit analogiskt i fornisländskan i st. f. ursprungligt -i-, jfr ags. wil och runnordiskt wilagaR 2). Då stamvokalen är lång, kunde man i detta fall förmoda, att den i mellanstavelse stående /-vokalen skulle ha synkoperats. Ljudlagsenligt kan detta emellertid endast ha skett, om vokalen i i suffixet -in-varit kort. Nu är emellertid långt i hos ett dylikt adjektivsuffix i indoeuropeiskan ingalunda obelagt: -in- växlar med -in-(mycket vanligt) och -ein-3. Dessutom ligga i detta fall förhållandena på ett sådant sätt, att även om ljudlagsenligt synkopering inträtt, vokalen analogiskt kunnat leva upp igen tack vare, att övriga böjningsformer med förlorad ändelse-vokal måste ha bevarat ett inljudande i. Resten av tvärraden n:r 2 (= lönnskriftsraden n:r 4) består av runföljden rhfprhis, föregången av det ovan nämnda korslika skiljemärket. Ha runornas ljudvärden förskjutits enligt samma förflyttningsprincip som i den ovan stående tvärraden (lönnskriftsraden n:r 3), böra vi här läsa: knuqknat (jfr v. Friesen, R, s. 59 f.). Kombineras detta med nästa upp och nedvända tvärrads begynnelserunor (i)atun4, få vi satsen: knuq knati ialun. Denna sats tolkas av v. Friesen (R, s. 88): »Han visste att slå en jätte». 5:e lönnskriftsraden är liksom den ovanstående 4:e genom ett korsliknande skiljemärke delad 1 Fritzner, Ordbog över det gamle norske Sprog, III, 1896, översätter 'svigefuld, tilbøielig til at anvende Svig' (de belägg som givas äro relativt unga; ordet måste dock sammanhänga med ord, kända i runnordiskan, jfr ovan). 2 Jfr Johannesson, Grammatik der urnordischen Runeninschriften, 1923, § 31, Anm. 3 Om suffixet -in- i germanskan jfr t. ex. Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, 1922, s. XXVII f. 4 Ramen döljer i sig i-runan, jfr i fråga om enkelbeteckning av i+-i min läsning i föregående rad (iiilinis = uilini is).