i tvenne hälfter. I den förra följer efter det ovan nämnda (i)atιtn ännu en gång nilinisþat. Resten av raden består tydligtvis av en alldeles speciell chifferskrift. Vi stå här inför ett parti i texten, vilket trots sin obetydliga längd fordrar en rätt utförlig diskussion. 5. Senare delen av den upþ och nedvända tredje tvärraden (lönnskriftsraden n:r 5 edligt min läsning) består av tvenne o-runor av gammal typ, följda av tvenne vertikala streck, erinrande om s-runor i den svensk-norska runskriften, i sin tur beledsagade av två o-runor av gammal typ, vartill fogats tre streck av ovan angiven form; såsom avslutande tionde tecken följer ett J\ I detta sista tecken ha föregående forskare 1, suggererade av den endast delvis riktigt uppfattade kryptografiska teckenföljden på stenens vänstra smalsida (jfr § 8), velat se en med kvistrunechiffer markerad if-runa (l:a tecknet i l:a ätten nedifrån). Det erbjuder sig emellertid en i detta skriftsammanhang närmare liggande förklaring: tecknet kan liksom de föregående o-runorna vara hämtat från den äldre runraden. Här har tecknet J^ haft namnet *iwaz. Detta forn-germanska ord måste ha utvecklats till fornsvenskt Hur. Tecknet med detta namn bör även likt andra runor, vilkas namn begynt med /' ha kunnat göra tjänst som ett substitut för den yngre runradens /-tecken (/ss-runan). Den stora svårigheten är att med denna konjektur förena en från den äldre runraden utgående lösning av chiffergruppens föregående tecken. Dessa äro upprepade i. serier på 2, resp. 3 tecken. I § 2 har jag omnämnt, att runchifferarter förekomma, där man genom att upprepa en runa ett visst antal gånger får runföljden att beteckna ett åsyftat, i futharkraden efterföljande tecken, t. ex. |^pT = |> (jfr runföljden fup) 2. Tvenne o-runor skulle sålunda, om vi hålla oss till den äldre runraden, beteckna ä3. Vad beteckna emellertid då de vertikala strecken? Med 1 Dock ej Bugge och Läffler, se den senares uppsats i Nordiska studier tillegnade Adolf Noreen, 1904, s. 202 ff. Såsom ovan v. Friesen, r, s. 19, som delvis ansluter till Pipping. 2 Jfr Liljegren, Rnn-Lära, 1832, s. 51 f., och v. Friesen, F, s. 22. 3 I studie II skall jag i det följande utförligt behandla frågan om tecknens verkliga ordningsföljd i den hemliga runraden (flera bevis finnas för, att o haft sin plats före d, ej tvärtom). — 37 —