14 K. Human. Vetenskapssamfis i Lund Årsberättelse 1929—30 hänsyn till det av mig i § 2 omtalade latinska lönnskriftsy-stemet (där talförhållandena angivas med kombinationer av i och I) och en i St. Gallenhandskriften * exemplifierad av /ss-runor (större och mindre streck) bestående germansk lönnskrift (tydligen sammanhängande med den förstnämnda) kunna i detta fall dessa streck tänkas ha till uppgift att markera platser i den gamla runraden. Det behöver ingalunda vara fråga om senare s-runor. Till dylika passar ej arten av omgivande tecken. Rökstenens lönnskrift kan på detta ställe bestå däri, att en runa (i detta fall o-runan) upprepas, tills futharkens sista runa uppnåtts, sedan har chifferlösaren haft att gå vidare i runtecknens ring lika många steg som strecken ange. Jag löser därför chiffern ££"££'"\Γ på följande sätt: 1) ££\\ = odfu= u, 2) ££|||= odfuþ^r-þ, 3) ^ upprepas icke, bibehåller alltså sitt namns ljudvärde, vilket enligt vad jag ovan framhållit bör ha varit i på Rökstensristarens tid (då run-namnet ljöd *iur). Vi få sålunda fram den tydligtvis ordbildande teckenföljden uþi. Detta är det sätt, på vilket i den svensk-norska yngre runskriften ett öði (eller öde) måste ha tecknats 2. I detta ser jag dativformen av ett såsom gudanamn brukat adjektiv. I fornisländskan böjas ursprungligen adjektiviska gudanamn substantiviskt (jfr ovan § 4). Av allt att döma ha vi här att göra med ett Odens-namn Öör (α-stam) 'den rasande' = got. woþs ds. och fisk óðr ds. Med detta adjektiv ha gudanamnen fisk Oðinn, iht.Wuotan, ags. Wóden tidigare sammanställts 3. Ett ursprungligt Odensnamn kan för övrigt även Edda-diktens gudanamn óðr ha varit. I sen mytologisk period torde, snarast genom förväxling av Frigg och Freyja, den senare gudinnans erotiska motpart fått sig ett ursprungligt Odens-namn tilldelat. Ovisst är, om ej i Volospá, str. 25, namnet Oðr (Gös mey) syftar på den i föregående strof nämnde óðinn. I den betydligt yngre dikten Hyndlolióð (str. 47) kan däremot 1 Jfr Stephens, The Old-Northern Runic Monuments, IV, 1901, s. 1. 2 Jfr formellt dativen óði (Hyndlolióð, str. 47). 3 Jfr Hellquist, Svensk etymologisk ordbok, 1922, s. 541; Munch, Norrøne gnde- og heltesagn, 3:e utgave ved Magnus Olsen, 1922, s. 14, Anm.; om Oden såsom den vilde jägaren jfr Olrik, Dania, VIII, 1901, s. 139 ff.