detta givetvis icke vara förhållandet. I varje fall kan uþi i denna lönnskrift på ett fullt naturligt sätt förklaras såsom ett Odensnamn, tydligtvis i långt rtrindre grad omskrivande än det föregående uilin. Öör har väl i gemene mans tal växlat med Öðinn liksom i Tyskland Wode med Wodαn etc.1. Det helt kryptografiskt återgivna uþi gav för chifferläsaren ett tydligt svar på frågan om, vem som avsågs med uilin. Att en svårläst, invecklad chiffer använts, är fullt begripligt. Sammanhanget blir sålunda: fåt Velinn (= den listige) är detta (se. skett, nämligen: en ättlings födelse) — åt Öd (= Oden)'. Fortsättningen skall visa, att vi kommit på rätt spår. I det följande möta vi nämligen åter ett Odensnamn, ävenledes stående i dativ. 6. Vi ha nu sysslat med lönnskriftens fem första rader, vilka på ett rätt så tydligt sätt hänga samman. Var ha vi nu att söka fortsättningen på det parti, som hittills tolkats? Antingen hör den korsliknande spatiösa chifferskriften vid stenens topp samman med de nyss tolkade tvenne tvärraderna eller också ha dessa sin omedelbara fortsättning i övre delen av denna bredsidas högra randinskription (skild från ett nedre parti genom ett kraftigt runt skiljemärke). Då detta övre kantparti stöter omedelbart intill tvärraden n:r 3, är det tvivelsutan mest naturligt att här söka en fortsättning. I likhet med v. Friesen och andra forskare har jag valt detta alternativ. Den tolkning, jag funnit av denna grupp av lönnrunor (lönnskrifts-raden n:r 6), synes också visa, att denna väg är den riktiga. Löst i enlighet med en viss ganska naturlig chifferbetecknings-princip, ger detta kryptografiska parti en mening, vilken till form och innehåll korresponderar med den tolkning, jag funnit för slutet av lönnskriftsraden n:r 5. Vad jag betraktar såsom lönnskriftens sjätte rad består av sju svensk-norska runor i ordningsföljden ftiRfrα. I analogi med dechiffreringen av lönnskriftsraden n:r 3 (översta tvärraden av runor) har föregående forskning här genom omflyttning av tecknen 2 fått fram lösningsförslaget ubαfuks, en läs- 1 Jfr Golther, Hαndbuch der gevmαnischen Mythologie, 1895, s. 285, 288, 444 f. 2 Bugge, Der Runenstein von Rök, 1910, s. 82 f., tolkade däremot βiR