26 K. Human. Vetenskapssamf:s i Lund Årsberättelse 1929—30 av texten tvenne ord, det ena ett substantiv i dativ, det andra ett sådant i nominativ. I ama ser jag dativen av ett fornsvenskt maskulint namn Arne (n-stam). Detta bör till sin ursprungliga betydelse ha varit identiskt med fisl. kmr1, vilket är ett säkert belagt jättenamn (Bland iotna keiti etc.2). Hellquist3 identifierar fisl. kmr med färgadjektivet fisl. árnr 'black or loatbsome', alltså fmörk, mörklagd'4. Att Rökstensristaren vid beteckning av stavelsen am- begagnar sig av αr-runan och icke ass-runan, kan vid första påseende synas egendomligt. Före nasal borde ett nasalerat eller dunkelt α-ljud, alltså α, väntas. Dock visar stenen tvenne andra fall, där före ett kvarstående eller nyss undanträngt m (ej n) beteckning med a (icke q) ägt rum. Vare sig vi tolka uamuþ såsom återgående på en i ackusa-siv stående namnform Vámóð (Bugge) eller Væmop (v. Friesen, R, s. 30 f.), böra vi, om det vore att räkna med ett absolut undantagslöst uppträdande av q framför nasal, ha att vänta *uqmιιþ i runskriften, jfr, att det tecknas trakt i lönnskrifts-raden n:r 4, ehuru det här icke är frågan om ett ord med a-, utan om ett ord med (sannolikt öppet) £-ljud= fvn. drengi*. Det andra fallet, där vi på grund av inverkan av nasalen m skulle ha att vänta ett q, är nabnum i profaninskriften (jfr nedan § 13). Visserligen har här m före n dissimilerats till b 6, men en förändring q > a bör dock här en gång ha inträtt. Då dessutom Stentoftenstenen har JiAborumR (med runan jø, 1 Fsv. Arne förhåller sig till fisl. Amr såsom det fisl. -blinde i Odens-namnet Gestnmblinde (eg-, 'den för gästerna dunkle') till adj. blindr (urspr, 'dunkel'). Den tolkning Wessén, Festskrift tillägnad Hugo Pipping, 1924, s. 537 f., ger av Odensnamnet synes mig mindre naturlig-. 2 Jfr Lind, Norsk-isländska dopnamn, 1905—15, sp. 23. 3 Arkiv för nordisk filologi, VII (ny följd III), 1891, s. 3. 4 Jfr även Finnur Jonsson, Lexicon poeticum, 1913 —16, s. 29, och Magnus Olsen, Arkiv för nordisk filologi, XXV (ny följd XXI), 1909, s. 295. 5 Tidigare har man sökt förklara a i ttamuþ såsom beroende på den omständigheten, att med m en ny sammansättningsled av ordet begynner (jfr Noreen, Altschwedische Grammatik, 1904, § 128, Anm. 2). 6 Den fonetiska orsaken bör vara att söka däri, att m i ställning mellan tvenne dentala nasaler dissimilerats till en explosiva: n — m~n> n — b — n.