III., Sigurd Agrell, Rökstenens chiffergåtor 27 men hqgestnniR (med runan fc), kan man fråga sig, om icke i fornsvenskan en allmän återgång avα>ö (a) före bilabial ägt rum. Men hur ha vi i så fall att förstå beteckningen sqmqn i början av Rökstenens profaninskrift? Ett isolerat uppträdande av q kan i detta fall mycket väl förklaras såsom beroende på regressiv assimilation mellan tvenne närstående vokaler: ett fonem *samqn kan åter ha övergått till sqmqn, emedan efter den första α-vokalen i nästa stavelse följde en α-vokal av annan valör 3, eller ett fonem sqmqn kan av samma orsak ha undandragit sig deltagande i övergången q (av äldre a före nasal) > a före bilabial. För övrigt kan ju på detta ställe en felhuggning av ett runtecken ha ägt rum. På den grund, att ej mindre än tvenne α-runor här skulle följa (efter sqmqn kommer ett α), kan en αss-runa ha råkat bli inhuggen, där eljest en dr-runa hade bort stå. Fall av dylik rent optisk (ej fonetisk) regressiv assimilation ligga till grund för en aven vid skrivning i våra dagar ganska vanlig företeelse: förväxling av en bokstav, emedan i medvetandet tanken på ett efterföljande tecken stiger upp för tidigt. — För övrigt ha vi beträffande fisk dmr 'mörk1 etc. att beakta, att ordet hittills icke kunnat återföras på ett indoeuropeiskt ursprung. Detta kan bero på, att mellan ä och m en konsonant har försvunnit, vilket kan ha skett i sen urnordisk period. I så fall har på den tid, då i urnordiskan en nasal inverkade på ett föregående a, i detta ord betingelsen för denna ljudförändring icke förefunnits 2. 1 Dylika mer eller mindre sporadiska vokalassimilationer äro kända i de flesta språk. Instruktiva exempel äro i detta fall vissa isolerade vokaländringar i fornhögtyskan: selbomo <C selbemo (dat. 'ipsi'), richosön = rlhhisön 'härska' o. s. v. (jfr Brugmann, Grundriss, I, 1897, s. 837 f.) 2 I fråga om det etymologiska ursprunget för fisl. ámr etc. kan man tänka på sammanhang med ieur. *étmén (fsax. äðum 'ande' etc). Med hänsyn till gr. åτμóς 'ånga, dunst, rök' torde grundbetydelsen för de till denna grupp hörande substantiven vara att ansätta såsom 'rök, dunst'. Ett urgermanskt färgadjektiv *édmá- 'rökfärgad, gråsvart' kan i så fall ha givit upphov till ett fnord. *äðmaii 'gråsvart, mörk". Något säkert exempel på bortfall av ð före m i ett gammalt arvord har hittills ej konstaterats, men då ð försvinner före n (då lång vokal går före) och i suffix m är sällsynt, är en analog ljudlagsenlig behandling av ð före m (efter vokallängd) trolig. Vacklande skrivning av fornvästnordiska namn av typen: Rámnndr: Ráðmundr etc. torde bero på analogisk inverkan från det ord, som givit upphov till — 51 —