mansk, ja urindoeuropeisk upprinnelse till sägnen om Balder och Höder. Den fjärran utgångspunkten kan ligga i den urgamla, hos så många indoeuropeiska folk förekommande dioskursagan, ett förhållande, vilket emellertid på intet vis hindrar, att i relativt sen tid vissa främmande mytföreställningar invävts i Balderssagan, upptagna av germaner, som kommit i beröring med främreasiatisk religion i senantik tid 1. Till detta resultat har jag kommit genom att förbinda dikten Grimnismáls skildringar av asagudarnas boningar (Bretðablik etc.) med den orientaliskt påverkade senantika astrologiens föreställningar om zodiakens mystiskt så betydelsefulla stjärnbilder (solhus). I fråga om enskildheter får jag hänvisa till denna undersökning, vars inlägg böra i sin helhet beaktas av den, som önskar taga kritisk ställning till min uppfattning av dioskurproblemet och därmed sammanhängande spörsmål. Jag anser mig sålunda ha stöd i ett flertal därför talande omständigheter, då jag i Höder igenkänner en relikt av »den mörke dioskuren», härskaren över årets mörka tidsperiod, som i gammal myt vid höstens inträde trotts besegra sin broder, det ljusa halvårets herre, medan vid vårens inträde rollerna voro ombytta, vilket bl. a. framgår av den i Norden bevarade symboliska kampen mellan maj- och vintergreven. Nordskandinavisk folktradition har bevarat en reflex av det ena, sydskandinavisk en reflex av det andra momentet i en uråldrig naturmyt. Balders baneman, på vilken hämnd utkrävts, torde för Rökstensristaren icke (såsom i yngre isländsk tradition) ha varit Loke utan den »blinde» Höders motsvarighet Ame = (den mörke'. I äldre isländsk tradition skymtar även Höders gestalt såsom Balders verklige baneman. Härpå tyda Vρlospá, str. 32 f., och Baldrs draumar, str. 10, där Oden frågar: hverr man heipt Heði hefnt of vinna eda Baldrs bana ä bal v ega? Av Rökstensristaren är den, vilken hämnaren slagit, kallad »jätte»: knitq knati iatnn (jfr ovan § 4) 2. Hur skall denna 1 Jfr Neckel, Die tJb er liefer ungen vom Gotte Balder, 1920, och F. R. Schröder, Germanentum und Hellenismus, 1924 (särskilt s. 108 ff.). Min i ovan (s. 28, n. 2) nämnda årsbok tryckta undersökning- ger i vissa detaljer stöd åt teorien om främreasiatisk inverkan på Baldersmyten. Att det hela skulle vara ett lån från orienten, kan jag däremot icke finna rimligt. 2 Om »sommarguden», som tänkes besegra »vinterj ät te n», jfr Usener, — 53 —