32 K. Human. Vetenskapsamf:s i Lund Årsberättelse 1929—30 besvärjelserader, vilka jag återger med Nat. Lindqvists översättning inom parentes1: Θluer Odenn lite (ølver Oden Onde) Allt þijtt vilid uijlle (All din vilja ville 2!) Sialffur Gud med snijlle (Må Gud själv med vishet) Sendi ockur äst i mylli (Sända kärlek oss emellan.) 9. Vi ha ovan funnit, att Rökstenens lönnskrift är av mytologiskt innehåll, den anspelar genomgående på en viss händelseutveckling i gudavärlden 3. Otvivelaktigt har härmed ett magiskt syfte varit förknippat. Redan detta förhållande ger oss stark anledning att förmoda, att den nu till sitt innehåll analyserade kryptografiska texten även varit av bokstavsmystisk natur. Chifferskriftens användning av praktiskt sett rent onödig fördubbling av vissa bokstäver (ibland chiffertecken + motsvarande runa) är en omständighet, som ej gärna kan uppfattas på annat sätt än såsom en följd därav, att ristaren vid utförandet av det hela haft gematriskt syfte för ögonen. Av min verkställda dechiffrering av vissa bland lönnskriftstecknen framgår dessutom, att Rökstenens runristare varit fullt förtrogen med den gamla runradens hemliga ordningsföljd, de 24 uthark-runorna i deras rätta uppställning (jfr § 2, § 5 och § 7). Han har sålunda haft möjlighet att tillämpa reglerna för den från senantik bokstavsmagi övertagna gematrien, d. v. s. konsten att beräkna en magisk texts bokstavsvärden. Det skulle ju vara rätt egendomligt, om icke denna färdighet ledsagat deri tradition, som fortplantat både kunskap om den ursprungliga runradens teckennamn och exakt kännedom om den inbördes ordningsföljden dem emellan ända från den äldre runperiodens begynnelse in i en tid, då man i praktiskt bruk endast använde 16 runtecken. En dylik konservatism hos traditionen är ingalunda något orimligt, utan vad man med kännedom om fornskandinavernas stora minnesskicklighet har att vänta, helst den 1 Jfr En isländsk svartkonstbok från 1500-talet, utg-, av Nat. Lindqvist, 1921, s. 64 f. 2 Meningen är: 'all din vilja förville'. 3 Att så bör vara förhållandet, har skarpt framhävts av Magnus Olsen, Arkiv för nordisk filologi, XXXVII (ny följd XXXIII), 1921, s. 213 och s. 219, ehuru denne forskare liksom Bugge menar, att det är åt Tor som en son fötts.