III., Sigurd Agrell, Rökstenens chiffergåtor jättenamnet Arne. Vi ha just påträffat primtal i teckengrupper, vilkas innehåll hänfört sig till Bo (fsv. Böe). Primtalet möter ju i bokstavskombinationer relativt ofta. Frekvensen för ett primtals uppträdande i tal mellan 100 och 400 (dylika tal möta i regeln i detta fall) är 53 fall på 300. Chansen att av en slump stöta på ett primtal är sålunda under denna förutsätt-ning ungefär en bland sex. I denna inskrifts gematri uppträder emellertid primtalet sex gånger (praktiskt taget nästan i följd), nämligen i IV (1), V (3), VI (1) och IX (1). Beträffande chansen för ett dylikt sexfaldigt upprepande kan hänvisas till det faktum, att talet 6 upphöjt till 6 (6X6X6 etc.) är 46656. I tvenne fall bildas i föreliggande runtext primtalet 1 dock icke av hela bokstavsradens gematriska värde. Det ingår i detta som en multipel (såsom fallet som regel eljest är med runtalen). Ställa vi med hänsyn till denna omständighet sannolikhetskalkylen blott med hänsyn till formeln 5 upphöjt till 6, är dock chansen minimal: 1 möjlighet för omedelbart resultat bland 15625 (56) enheter. För att ha chans att råka på något dylikt, t. ex. i en grekisk text, har man sålunda nödigt att läsa igenom bortåt 15 tusen av dess längre bokstavsgrupper. Saken kan också åskådliggöras med att hänvisa till experimentet att utan hjälp av ögat bland 15000 gula ärtor plocka fram en enda i mängden dold svart ärta. Den magiska Rökstensinskriftens gematri har sålunda visat sig erbjuda ett från matematisk synpunkt sett viktigt stöd åt min i tidigare arbeten framställda uppfattning av runmagiens teknik såsom sedan äldsta tid bestående i talvärderäkning 2 1 Då det är fråga om runmagi, betraktas endast primtal högre än 23 såsom multipler av 1. 2 Denna omständighet utesluter naturligtvis icke, att runskriftsmagikern i ett större eller mindre antal fall skärpt denna teknik ytterligare genom att taga hänsyn även till bokstavsräkning. På grund av radernas normallängd bör det ha varit särskilt lätt för honom att i åtskilliga fall råka få just 24 runor i en radgrupp. Rörande dylika talförhållanden hänvisar jag till PiPPiNGr Om runinskriften på Rökstenen, 1919, och Brix, Studier i nordisk Runemagi, 1928. Att senantikens talvärderäknande bokstavsmagi visst icke försmådde ett parallellt användande av den enklare bokstavsräkningen, framgår av tidigare undersökningar, som jag utfört (jfr RT, s. 3—52, och Eranos, XXVIT 1928, s. 1 — 51). Under vikingatiden torde så småningom runmästarnas konst