kallat för ristningens profaninskrift, enär denna del av texten kunnat åtminstone nödtorftigt läsas av envar, som ägt insikt i de av ristaren i dagligt bruk använda bokstäverna, de s. k. svensknorska runorna. Strängt taget är dock enligt min mening endast stenens tvenne första runrader, vilka genom sin höjd skilja sig från det därpå följande, att betrakta såsom ordinär profanskrift. Vad som ansluter sig till denna (en epitaf över den döde bildande) introduktion har däremot ett innehåll, som ingalunda riktar sig till gemene man utan allena till dåtidens sägenkunnige runmän och har endast av dessa kunnat till sin verkliga mening fullt begripas. Detta mellanparti av inskriften synes mig först komma i sin rätta belysning, om det uppfattas såsom en serie frågor, vilka runmästaren riktar till i Nordens dåtida hjältesagor mer eller mindre bevandrade runmän. För att illustrera, vad jag menar, skall jag nedan i anslutning till v. Friesens senaste tolkning1 lämna en översättning av Rökstenens icke kryptografiska text, uppställd i enlighet med ovan angivna synpunkt. Härtill fogar jag för totalöverblickens skull en tolkning av lönnskriftstexten, uppställd även den i frågeform. Vad som i denna fullständiga (här i kursiv återgivna) översättning är nytt och helt eller huvudsakligen härrör från mig, markerar jag genom asterisker före och efter den ändrade tolkningen. Inom klammer gör jag antydningar till de svar, som runmästaren kan tänkas ha velat avkräva en kunnig läsare. I en vidfogad kommenterande utredning (§ 13 ff.) skall jag nedan närmare motivera min i fråga om några detaljer från v. Friesens tolkning en smula avvikande uppfattning av den icke kryptografiska texten och något utförligare utveckla, vad jag inlägger i de inom klammer satta svaren. 12. Rökstenens inskrift består i sin helhet av trenne partier: I) introduktionen, vilken helt har en normal profaninskrifts karaktär, II) det på hjältesagor hänsyftande mellanpar-tiet, vilket visserligen i fråga om skrivtecknens art är en profantext men som dock till innehållet står på gränsen till det 1 Meddelad i det populärvetenskapliga arbetet Runorna i Sverige, 1928, s. 33 f. I vissa smärre detaljer (i 12, 13 a och 14) föredrar jag dock tolkningen av 1920 (jfr härom § 13).