48 K. Human. Vetenskapssamf:s i Lund Årsberättelse 1929—30 etc. passar bättre, om hänsyftningen göres på en 12:e, resp. 13:e runflock, vilket är v. Friesens hypotes. Enligt min mening hänföra sig däremot räkneorden på en serie av tretton framställda eller underförstådda frågor. Beträffande II, 13 a hyser jag betänkligheter, dels formella 1, dels semasiologiska, mot tolkningen av fiakurauintur(a) såsom betydande 'fyra år (vintrar)'. Törhända är vad som följer efter räkneordet ett sammansatt substantiv (ett förhållande, som skulle undanröja svårigheten med det framför r stående u 2). I så fall skulle man kunna tänka på, att runföljden även kan upplösas i fiakura-(a)uintura (+at etc). Detta kan vara en genitiv i pluralis, styrd av prepositionen i. Vi kunna nämligen mycket väl uppfatta det föregående satint-siulunt (före i-) såsom innehållande namnet på Själland, stående i ackusativ och styrt av sitta (jfr fvn. sitia hus, igrð, salt', v. Friesen, R, s. 68). Det i, som kommer efter, skulle i så fall höra till det följande, och kan då uppfattas såsom prepositionen i, styrande genitiv. I gotiskan styr som bekant i vid sidan av dativ och ackusativ även genitiv (i betydelserna 'för . . . skull', 'vid' etc). Detta är en gammal indoeuropeisk prepositionskonstruktion med ursprunglig betydelse finom området för': jfr t. ex. gr. év τωv πöλεωv (att. inskrift) finom städernas område'3. Runföljden tura kan fonetiskt lika väl motsvaras av ett dur a som av ett tura. I förra fallet ha vi att tänka på ett från urgermanskt *dura härstammande dur) gen. pl. dura) motsvarande det gotiska daúr n. 'port'. Indoeuropeiskt *dhuoro-: *dhuro- reflekteras dels av find. dväram 'port, dörr' etc, dels av slav. dvor% (ry. dvor etc) med betydelsen 'gård', lit. dväras 'lantgods, furstehov'4, lat. forum etc. Fornnordiskan kan sålunda från urspråket vid sidan av dur (konsonantstam) f. 'dörr' ha övertagit ett dura n. 1 Jfr härom senast Pipping, Acta philologica Scandinavica, IV, 1929, s. 255. Pippings nya tydningsförslag gör emellertid enligt min mening icke stället begripligare än förut, i varje fall är hans konjektur föga övertygande. 2 v. Friesen, R, s. 68, läser uintru och räknar med en felhuggning. 3 Jfr Brugmann, Kurze vergletchende Grammatik, 1904, s. 465, och Dittenberger, Sylloge mscripttomim Graecarιιmz, 1915 ff., n:r 54 med anm. 4 (del I, s. 65). 4 Jfr Niedermann, Senn, Brender, Wörterbuch der litauischen Schrift-sprache, 1926 ff.