III., Sigurd Agrell, Rökstenens chiffergåtor 49 med betydelse 'gård' (< 'stängt, omhägnat område') *. Första sammansättningsleden kunde här vara vin- eller avin-. I förra fallet skulle man kunna tänka på fsv. vin Vän', som måhända haft betydelseskiftningen Vän: frände', jfr nht. freund: sv. frände. Man skulle då kunna översätta i-fiakura-uintura (=i fiagurra vindura) med Vid (eg. »i och vid») fyra frändegår-dar'. Svårighet bereder dock den omständigheten, att en betydelse 'frände' för fsv. vin och dess motsvarigheter i andra nordiska språk ej är konstaterad. Emellertid kan här en läsning avin- vara mera värd ett övervägande. I så fall ha vi att gissningsvis förmoda förekomsten av ett fornnordiskt *avinaκ (>*avinn) = lit. avynas 'onkel', egentligen '(närmaste) ättling-till en farfader' (jfr etymologien för sv. brylling', 'avkomling av en broder', syssling etc), det germanska stamordet är reflekterat av got. awo f. 'farmor, mormor' och fi si. de 'urfa-der, farfarsfar'. Frågan i textpartiet 13 a skulle då kunna tolkas: '»Vilka tjugo konungar (= furstar: kungar och kungaättlingar) sutto på Själland i och vid sina fäders (= faders och farbröders) fyra här skar säten (jfr betydelseutvecklingen hos lit. dväras) med fyra namn, söner till fyra bröder,» Jag tänker mig då, att i fornnordiskan *avinäR (pl.) brukats såsom liktydigt med 'första generationen efter en farfader'. I denna tolkning kan »fyra namn» lika väl hänföras till »fyra härskarsäten» som till »tjugo konungar». Frågan skulle i förra fallet innebära en uppmaning att nämna dessa residensplatsers namn. Detta ger större räckvidd åt frågan. Eljest skulle ju hela svaret vara lämnat i det omedelbart följande (13 b). I fråga om II, 14 (sista rungruppen i denna textavdelning) är det en ytterst vansklig uppgift att lämna mer än en antydning till en tolkning av den sannolika huvudmeningen. På detta ställe ha nämligen flera runtecken blivit stympade eller helt utplånats, då stenen väl oförsiktigt bröts ut ur förvaringsbodens vägg, där den legat inmurad. Med rätt stor grad av sannolikhet kunna vi dock här supplera begynnelsen nukm . . . till nukmini. Med v. Friesen, R, s. 84 f., upplöser jag detta i nu-ukmini och tolkar detta i anslutning till min 1 Möjligen kan en undersökning av ortnamnsmaterial (svenska gårdsnamn etc.) ge stöd åt denna förmodan.