50 K. Human. Vetenskapssamf:s i Lund Årsberättelse 1929—30 uppfattning av det formelartade uttrycket ukmini i det föregående såsom rnu åt Odens skara'. Efter nukmini har med största sannolikhet (att döma av ett defekt runtecken) en bokstavsgrupp begynnande med m följt. v. Friesen läser m[ir]. Givetvis kan man lika väl försöka en rekonstruktion m[qn] Vi finge i så fall en form, motsvarande senare fsv. man, ack. av mader. Efter detta ställe kan med i det närmaste full säkerhet rungruppen alu läsas. Denna runkombination torde kunna tolkas såsom 'jag har avlat och fostrar'. I fortsättningen är jag böjd att med v. Friesen läsa hukiain, en rungrupp, i fråga om vilken osäkerhet dock råder särskilt om de två första tecknen. Här ansluter jag mig till min föregångares äldre tolkning (R, s. 88) och uppfattar uttrycket såsom betydande fmå han ensam besinna (minnas)'. Sedan följer omedelbart rungruppen huaR, där visserligen andra tecknet är starkt skadat men dock knappast kan vara annat än en w-runa. Med v. Friesen ser jag här pronominet huaR Vem'. Omedelbart efter detta kan fullt tydligt runföljden iþ jämte ett överstycke av en huvudstav, tillhörig ett tredje tecken, skönjas. Därefter följer en lucka, som uppstått genom att 4—5 runtecken utplånats. Vid luckans slut står en tydlig (om dock icke alldeles oskadad) />-runa. Resten av raden, där plats funnits för ytterligare 4—5 runtecken, saknar numera varje spår av inskription. Vad denna inskriftsrads senare hälft haft till innehåll, är en fråga, som tydligen endast gissningsvis kan besvaras. Med hänsyn till min uppfattning av den allmänna karaktären hos inskriptionsavdelningen II, vilken i övrigt ter sig såsom en serie hänsyftningar på berömda, i Sverige under 800-talet kända hjältesagor, är jag böjd för att förmoda, att avslutningsorden häntytt på en i livet varande ättlings höga börd. De kvarstående runorna kunna med en viss grad av plausibilitet suppleras med hänsyn till ett dylikt tolkningsalternativ. Efter ib kvarstår såsom rest övre delen av ett runteckens huvudstav, v. Friesen förmodar, att här ett k-tecken stått. Givetvis kan det lika väl ha varit ett i- eller ett l-tecken. I anslutning till vad ovan yttrats kunna vi förmoda, att iþ är en rest av *iþli, vilket bör vara den runsvenska motsvarigheten till fisl. eðli (eðle), ia-stam, 'natur, väsen', fsax. athali 'ädel