jag redan påpekat, hänsyfta på Sköld och dennes av Oden ledda angrepp på Hreidgotaland — märk väl sagans, icke historiens Hreidgotaland. Detta välde har av Snorre i anslutning till isländsk sägentradition identifierats med Danmark. Detsamma gör uppenbarligen Rökstensristaren, om vi med v. Friesen och andra tolka siulunt såsom syftande på Själland. I paragraf 4 av »Prologus» till sin »Edda» säger Snorre: »Så företog Oden en resa mot norr och kom till det land, som kallades Reidgotaland, och i detta land tillägnade han sig allt, vad han önskade. Över landet satte han sin son 1J som hette Sköld (Skjoldr), dennes son var Fridleiv (Friðleifr)\ därifrån är den ätt, som kallas Sköldungar, det är Danakonungar. Och det heter nu Jylland (Jótland), som då kallades Reidgotaland (Reidgotaland) 2.» Beträffande släktleden efter Fridleiv, vilka jag ovan i § 12 (3—11) angivit, hänvisar jag till den kända framställningen av de äldre Sköldungarnas öden hos Saxo. Här omnämnas i tur och ordning följande släktled 3: Frode, Ingeld, Olov, Frode och hans broder Harald och den senares son Halvdan. Rörande den sistnämnde sägerJ. Olrik4: »Sagnhistorisk set er Haldan Bjærgram utvivlsomt den samme som den længere fremme omtalte Haldan, Harald Hildetands Fader». En ätteföljd Sköld—Halvdan (Harald Hildetands fader) torde sålunda ha omtalats i den äldre skandinaviska sagotradition, vilken spritt sig utanför Danmark. Här gäller det att få anslutning till denna. Enligt norsk-isländsk tradition δ, som efter all sannolikhet torde ha i huvudsak överensstämt med den förlorade svenska, var Sigurd Ring 1 Enligt Axel Olrik, Danmarks Heltedigtning, I, 1903, s. 271, har Sköld blott »rent literært» och i relativt sen tid blivit gjord till Odens son. I varje fall har dock detta skett (långt före Snorres levnad) i den panegyriska furstepoesien före Vikingatidens inträde. 2 Jfr Snorri Sturluson, Edda, ed. Finnur Jonsson, 1900, s. 7. 3 Jfr Saxes Danesaga, oversat af J. Olrik, 1925, I—II, s. 295 ff. (Frode), 304 (Ingeld), 336 (Olov), 337 (Harald), 338 (Halvdan), 379 (Sveakonungen Ingeld), 456 f. (Ragnar Lodbroks börd). 4 J. Olrik, a. a., I—II, s. 336, jfr även Axel Olrik, Kilderne til Saxes Oldhistorie, II, 1894, s. 81 ff. (särskilt s. 84). 5 Jfr t. ex. Munch, Norrβne gnde- och heltesagn, 1922, s. 176 ff.; (om Ragnar Lodbrok) s. 188 ff. och s. 192, Anm.