kampen i Slesvig, vari Ragnars söner besegrade de usurpe-rande tronkrävarna av kungablod (Sigvard och Erik jämte deras talrika anförvanter). Efter detta slag var, säger Saxo 1, »nästan hela kungaätten utdöd, så när som på Ragnars söner». Givetvis ha vi här icke att göra med den historiske vikingakungen Ragnar2 utan med hans prototyp (och eventuelle namne) inom en äldre hjältesaga, vars tradition legat vikingatiden nära. Saxos skildring av Ragnar (Regnarus) visar ju uppenbarligen drag, som återgå på helt skilda äldre källor 3. BI. a. anger Saxo, att Ragnar skulle ha haft tio söner, medan de enligt den norsk-isländska traditionen voro fyra. Den senare uppgiften stämmer med Rökstenstextens omtalande av »fyra bröder». 15. Jag står nu vid slutet av min undersökning och har, innan jag lämnar detta runologiska problem, att med några ord taga ställning till ett spörsmål, som det ännu endast antydningsvis kan vara möjligt att besvara: Vilket kan huvudmotivet ha varit till, att denna stora och högst egenartade runristning blivit utförd? Enligt mitt förmenande kan syftet mycket väl ha varit ett dubbelt: dels ett magiskt, dels ett panegyriskt-genealogiskt4. Fadern har velat hedra den döde sonens minne inför samtid och eftervärld. Han har därför låtit inrista en hel rad antydningar om dennes börd, fullt begripliga för alla med dåtidens muntliga sagotradition förtrogna män, vilka tillika hade den nödiga insikten i runkunskap och sättet att uttrycka sig vid anställande av frågor om det vetande, som blott tillhörde en invigd krets. Men samtidigt har den kvarlevande fadern ordnat det hela så, att den monumentala runristningen kunde tjäna den döde som ett slags introduktion i gudavärlden. Därför har av den dödes upp till 1 Jfr Saxes Danesaga, oversat af J. Olrik, 1925, I—II, s. 479. 2 Troligen död omkring 866, jfr Axel Olrik, Nordisk Aandsliv, 1927, s. 107. 3 Jfr härom J. Olrik i Saxes Danesaga, 1925, I—II, s. 457, n. 1, och Axel Olrik, Kilderne til Saxes Oldhistorie, II, 1894, s. 102 ff. * Både v. Friesen och Schuck skulle i så fall i stort sett ha rätt i sina hittills som oförsonliga betraktade uppfattningar (jfr v. Friesen, R, s. 88 ff.).