Slutligen visar upplösningen av chiffern i lönnskriftens femte rad, att o-tecknet i den magiskt brukade runraden har stått före d-tecknet. Under denna förutsättning låter S^I!5<^!IInΓ tolka si§ såsom uþi (jfr § 5). Hade däremot runföljden do förelegat i futharkens sista grupp, skulle vi enligt de principer, vi följa, stå inför den semasiologiskt icke tydbara ljudgruppen þqi, vilken därtill fonetiskt framstår som något från det normala avvikande (q före i). Vadstenabrakteatens och Grumpanbrakteatens alfabetuppställning visar oss sålunda o-och ^-runorna stående i sin rätta ordningsföljd. Den relativt nyfunna Grumpanbrakteaten (jfr avb. 2) är av särskilt intresse, emedan den ej som Vadstenabrakteaten har d-runan dold *. 17. En slående matematisk korrespondens i en magisk formels gematri kan vidare åberopas såsom stöd för de av mig för runtecknen ansatta talvärdenas riktighet. I mitt arbete RT, s. 197, har jag behandlat en av 8 dss-runor, 9 n-runor och 13 ^-runor bestående trollformel, vilken finnes bevarad i en av Nat. Lindqvist utgiven isländsk 1500-talstext 2. I min nämnda skrift har jag riktat uppmärksamheten därpå, att 8 αss-runor bilda talvärdet .8 X 3 = 24, ett i nordisk magi dominerande heligt tal. Av ett förbiseende kom jag emellertid denna gång icke att beakta en högst intressant pendang till denna Æss-runeformel, vilken påträffas i ett sammanhang, som ännu tydligare låter oss komma runmagiens talmystiska tankegång på spåren. Jón Amason3 omtalar nämligen, att åtta stycken på åtta gudomligheter (sex asar och två asynjor) syftande trolldomsrunor skola användas ad lata þjóf skita aptur stolnu fe. Det gäller sålunda att genom en magisk operation återfå stulen egendom = fisl. fe. Den bokstavsmystiska tankegång, som ytterst ligger till grund för en dylik åttaruneformel — den må sedermera ha ersatts av en formel med åtta trolldomsstavar (bandrunor) — bör av allt att döma vara grundad på beräkningen, att 8 1 Rörande spår av d-runan på denna brakteats baksida har senast v. Friesen, Runorna i Sverige, 1928, s. 91, yttrat sig. 2 En isländsk svartkonstbok från 1500-talet, utg. med översättning och kommentar av Nat. Lindqvist, 1921, s. 72, n. 3. 3 Arnason, Islenzkar pjóbsbgur, 1, 1862, s. 450; jfr även det i föreg, not nämnda arbetet, s. 7 och 56, n. 1. Originaltrycket har skita for skita.