talrika bevis för att nässlor, kardborrar och tistlar användas för att magiskt fördriva maskar och liknande skadedjur (så t. ex. hos litauer, mazurer och ryssar 1). Läses slutligen formeln bakifrån efter samma förflyttningsprincip, uppkommer runföljden litsik, vilken kan tolkas såsom lit sik (subjektet, tydligtvis den för besvärjelsen utsatte, underförstått). I lit kan föreligga preteritumformen let av det fornordiska verbet lata (fisl. lata), jfr fisl. latast (av låta sik); lit sik = f(han eller hon) omkom, dog'. Att þurs-r\ιnan och wαdr-runan ingå i formeln, tyder väl på, att den tänkts brukad både mot troll och människor eller snarast mot troll till hjälp för människor: gematrien (märk, att runtalsumman är ett primtal) låter oss ana detta. På en gravsten, där det framför allt gällt att fördriva likdemoner, bör en dylik formel ha varit lämplig. Till denna magiska rungrupp är emellertid fogad ytterligare en följd av runtecken. Låtom oss därför ävenledes gematriskt undersöka, vilken innebörd, som enligt runmagiens regler kan förefinnas i inskriptionsraden i dess helhet (den magiska inskriften täcker den ena av stenens båda huvudsidor). I omedelbart samband med bokstavsformeln följer enligt Moltke iaksatartmarit=iak satta rúnar rett, av honom tolkat: »Jeg satte runerne (troldrunerne) i overensstemmelse med de foreskrevne magiske regler, således at de virker efter deres bestemmelse». Talvärdet av ovan nämnda runföljd är: 26 (10+ll+5 = ι«*) + 53 (15 + 11 + 16 + 11 =sata) + 29 (4 + 1+9+11+4 = runar) + 26 (10+ 16 = it) = 134-67 X 2. Alltså en på ett troll hänsyftande kombination av 67, ett primtal, med demontalet 2. Tillsammans med det föregående bildar vidare denna demoniska rungrupp ett antidemoniskt tal, primtalet 373 (239+134). Formelns huvudsyfte är sålunda att vara demonförgörande. Av magiskt gematrisk betydelse är sannolikt den omständigheten, att runraden i början, i mitten och i slutet uppvisar teckengrupper, som bilda talet 26 = 2 X 13 (ett primtal): þmk = 26) iak = 26, it=262. Trollformeln är av allt 1 Jfr härom Mansikka, FF Communications, 1929, N:o 87, s. 50 f. Om misteln v. Sydow, Vetenskaps-Societeten i Lund: Årsbok 1929, s. 71. 2 Att även icke betydelseägande bokstavsföljder bilda det heliga talet i slutet av en bokstavsformel förekommer i senantik alfabetmystik (jfr Eranos, XXVI, 1928, s. 13 och 15).