70 K. Human. Vetenskapssamf:s i Lund Årsberättelse 1929—30 sannolikt efter någon tid av runmästaren fått tillsägelse, att i stället utföra en båtfigur längre ned, enär plats behövdes för en runinskription, som skulle anbringas i omedelbar närhet av hakkorset. Denna placering har helt visst bestämts av ett magiskt skäl. Se vi närmare på bilden, lägga vi märke till, att just runorna |~~| (e) och j^ (α, tecknet vänt) komma i beröring med hakkorsets tvenne nedåtgående armar. Dessa båda runor, αss-runan och häst-runan (Odens tecken), måste i nordisk runmagi ha spelat en framskjuten roll. Det torde av allt att döma icke vara en slump, att just dessa tvenne runor särskilt framhävts. Dessa båda tecken uppträda nämligen förenade även på andra runminnesmärken av magisk karaktär. Vid sidan av tvenne i varandra inflätade korsfigurer (ett hakkors och ett kors med en cirkelrund skiva kring mittpunkten) äro på Lekkendebrakteaten dessa runor anbragta såsom ett par: <?-runan till höger om α-runan (tecknen vända). Samma runkombination, till såväl form som ställning identisk med den nämnda brakteatinskriptionen, befinner sig på en vid Utgård i Stod i Norge funnen mindre sten med phalloid formning. Vi ha därför all anledning att hos denna korta runformel vänta en sexuell innebörd, troligen förbunden med fruktbarhetsmagi. Talvärdet av kombinationen £=18 och α = 3 är 21. Detta tal tillkommer enligt utharkraden Ing-rmmn /\. Ing tillhör utan tvivel de för åkerbruk och fruktbarhet betydelsefulla gudarna. Jag har redan i det föregående (jfr § 3 och § 17) påpekat den phalliska betydelsen hos denna gudomlighet (en som gud dyrkad stamheros). Att fruktbarhetsgudomligheten Ings tal bildas av de båda runor, som beröras av det magiska solkorsets kraft-stråle, harmonierar med vad som ovan påvisats i fråga om gematriens innebörd hos denna ristning, där allt låter oss ana ett fall av åkerbruksmagi. Att den övre runraden ej fått en i förhållande till hakkorset symmetrisk placering, är därför intet skäl, som talar för, att den skulle vara sent tillkommen och i motsats till den nedre inskriften sakna relation till hakkorsfiguren. Ur gammal runteknisk synpunkt sett har den sannolikt icke kunnat anbringas på lämpligare plats: här väldet icke fråga om estetisk tilltalande symmetri utan om framhävande och förenande av det, som ägde särskild magisk — 94 —