kunna vi emellertid icke räkna med de germanska markomannerna såsom härskande i Böhmen. Att dessa för övrigt själva skulle ha kallat sig 'böjer' efter landets äldre undanträngda keltiska innebyggare, är även allt annat än troligt. Härtill kommer slutligen, att (såsom jag i studie IV skall visa) runformen < =k icke torde ha tillhört runskriftens primära period. Det är därför tydligt, att kan ordet baij(i)R förklaras såsom ett germanskt arvord med en betydelse, som väl passar till ristningens av annat bestämbara innebörd, måste en dylik tydning obetingat föredragas. Nu finnes det en indoeuropeisk verbal basis *bhä : *bha med grundbetydelsen 'tala, förkunna'. Reflexer härav föreligga i gr. φημi (dör. φaμi) 'jag säger', lat. fart 'säga', fäma 'tal, rykte', fisl. bon (ben) 'bön' etc. Med kort vokal och n-avledning uppträder samma rotelement i find. bhánati fsäger' och fht. ban 'påbud, förbud' etc. Jag är därför böjd att i runinskriftens baij(ι)R se ett maskulint substantiv med betydelsen 'talare', i detta speciella fall liktydigt med 'kulttalare' = fisl. þulR (i-stam) 1. Med hänsyn till /-avledningen hänvisar jag till det nära betydelsebesläktade (ryskt och serbiskt) kyrkslav. bajati 'berätta, omtala, (även) bota', bg. báj\ bájuvam 'jag trollar, förtrollar' och 'helar genom trolldom', serb. bajati 'trolla, förtrolla' etc. Jag översätter därför de båda enligt min mening intimt sammanhörande raderna (lästa uppifrån nedåt): 'Jag AljamarkiR (eg. »främling») (se. är) magikern (eg. »kulttalaren»)'. Inskriften framhäver tydligtvis liksom så många andra äldre runristningar av religiös karaktär namnet (eller ett mystiskt noanamn) på ristaren och kungör, att den magiska kraften utgår från denne, jfr Järsbergsristningens inskrift, varom ovan talats (s. 47), och runristningen i Nordhuglen: ek gudija ungandtR etc.2 1 Att ordet helt dött ut i språket, är ej underligare, än att i senare östnordiska intet ord finnes, som motsvarar fisl. þulii. Om betydelsen av ett uttryck starkt specialiserats, är det givet, att ett dylikt gått under, då man ej längre hade någon användning för vad som kvarstod hos dess betydelse. 2 Jfr Feist, The Journal of English and Germanic Philology, XXI, 1922, s. 601; grundtypen för denna formel är det babyloniska: »Der Beschwörer, der Oberpriester bin ich» etc. (jfr Lehmann, Textbuch sur Religionsgeschichte, 1912, s. 129).