bågböjd linje, i två fall utan, i tre fall med mjukt vågiga buktningar (det förekommer även som enkelt skiljemärke i en magisk figur mellan tvenne h-runor). I mellersta raden har jag överfört till riktningen vänster-höger vad som inristats högervänster vid βovöτρoφηδóv-skrivnmg. Särskild uppmärksamhet påfordrar vid en tolkning av detta än ej säkert bestämda språkprov rad 2. Är ek, såsom jag ovan antytt, att fatta som lia personens pronomen, böra vi i analogi med en hel rad av äldre runinskrifter i iggus förmoda ett namn. Frånsett, att sibilanten tecknats med 5, är fonemet helt överensstämmande med den grundform, som ansatts för guda- och runnamnet Ing: *Iηgug. Ljudkomplexen %g har återgivits på grekiskt vis (alldeles som i Wulfilas ortografi) med tvenne g-tecken (jfr γγ i grekiskan). Såsom jag längre fram utförligare skall motivera, hindrar intet, att dessa runinskrifter, vilka tillhöra ett vattenfynd, kunna vara av gotiskt ursprung. Härför tala till en början förekomsten av ett tonlöst 5 i en substantivändelse och skrivningen gg för %g, vilken tyder på grekiskt, ej latinskt mönster för skriften. Vad ek beträffar, kan ju e i st. f. i synas ange en annan germansk språkgren. Intet hindrar emellertid, att ljudövergången e > got. i kan ha varit av ganska sent datum (den kan ju ha inträtt århundradet före Wulfila) eller att gotiskan ägt vissa dialektala skiljaktigheter 1. Vi behöva ej nödvändigtvis ha att göra med Svartahavsgoter, närmast till hands ligger ju att tänka på Östersjögoter. Den del av goterna, som kallades gepider, anlände som bekant några århundraden senare från hemlandet, vilket av allt att döma varit Skandinavien, och de dröjde längre kvar (c:a ett århundrade) vid Weichselmyn-ningen än goternas stora huvudmassa 2. Mot en tolkning av iggus = fygus såsom en västgermansk form talar dessutom den omständigheten, att sannolikt redan något före vår tideräk- över och betydligt under runtecknens nivå (särskilt i förhållande till den föregående rungruppen). 1 I den gotiska bibeln finnas för övrigt sporadiska fall med e i st. f. i i en del ord (jfr Streitberg, Gotisches Elementarbuch, 1920, s. 49 (§ 22 D). 2 Jfr Nerman, Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Handlingar, XXXIV: 5, 1924, s. 46 och 59.