III., Sigurd Agrell, Rökstenens chiftergåtor 81 nings början nominativens sibilant varit förlorad i germanspråken i Tyskland. Att döma av de västgermanska namnformerna i latinsk klassisk litteratur synes så vara fallet *. Är emellertid rad 2 gotisk till sin språkform, kan detta ej förenas med Schnippels förklaring av latam i rad 1 såsom betydande 'jag lämnar': långt é övergår icke i östgermanskan till ä (got. letan 'låta' etc). Men i detta fall äro vi ingalunda bundna vid att just räkna med ett verb, betydande flåta, lämna', och minst av allt att anta en l:a person singularis latam fjag lämnar'. I västgermanskan finnas visserligen några verbformer med -m i första singularis, men de förekomma i helt andra konjugationsklasser 2. Mycket sannolikare är därför, att vi här (liksom i följande inskrift, som enligt min mening visar ordet losom) ha att göra med l:a person pluralis. Vad verbstammen beträffar, erbjuder sig i gotiskan verbet latjan uppehålla, hejda'. Detta verb kan mycket väl ha förekommit utan /-utvidgning. Streitberg läser med Sievers3 i Luk. I, 21 hellre ha lataitedi i st. f. ka latitedi i handskriften, detta med hänsyn till fht. (Tatianövers.) thaz her lazgeta. Rad 1 latam Hari kan därför vara att tolka: 'Vi hejda en här'-vSubjektet bör i detta fall (det är tvivelsutan fråga om en magisk inskrift) vara »de rådande», »de med runorna förbundna gudomliga makterna». Jag översätter därför ordföljden latam häri ek iggus hagal med: 'Vi hejda en här, jag Ingus (hejdar) hagel'. Formellt fogar sig här allt efter gotiskans språkregler (α-stammarna sakna ändelse i ackusativ4). En intressant parallell erbjuder den av mig tidigare (jfr RT, s. 122) behandlade l:a Merseburggaldern, där om de mäktiga idisi säges: »surna heri lemdun» — rsomliga hejdade hären'. 1 Enligt Bremer, Festskrift tillägnad Hugo Pipping, 1924, s. 49, har utljudande s efter vokal bortfallit i västgermanskan »vor öder um 100 v. Chr.». 2 Verb med -ø- och -é- (typerna salböm, habem) och några få enstaviga (jfr Kluge, Urgermanisch, 1913, § 196). 3 Jfr Streitberg, Die Gotische Bibel, I, 1919, s. 486. Även om ett j (i) stått efter t, kan detta av runristaren såsom mindre väsentligt ha utelämnats (jfr på Strøminskriften väte = vatie, på Lindholmsamuletten hateka = haiteka, härom RT, s. 190). 4 Rörande denna forms uppkomst jfr Agrell, Zur Geschichte des indo-germanischen Neutrums, 1926, s. 56 ff.