(avb. 8 och 9) med andra primitiva eller halvprimitiva djur-och människofigurer för att förstå, att i detta fall toppmössans mindre energiskt framträdande bakre kontur såsom mindre väsentlig för totalintrycket utelämnats av bildristaren. Hålla vi oss till forngermanskt område, ha vi blott nödigt att erinra oss bildframställningen på Möjebrostenen i Uppland. Här är av ryttarens synliga vänstra underben endast främre konturen fullt utritad, linjen, som antyder den bakre, slutar däremot strax invid det ställe, där vaden börjar smalna nedåt. Analogt förhåller det sig med hästens båda synliga underben: det främre har endast framkontur, det bakre endast bakkontur (jfr avb. 10). Detta sätt att avbilda är en företeelse, välkänd hos naiva figurristningar sedan förhistorisk tid 1. Vi ha sålunda att tänka oss Weserristningens tjurkämpe klädd i toppmössa av frygiskt snitt2. Ett ännu mera frapperande mithraistiskt drag kunna vi iakttaga hos tjurbilden på den med runor icke förbundna figurristningen (se avb. 9; den andra tjurframställningen består blott av djurets huvud, jfr avb. 8): Djurets svans delar sig i flera — snarast tre — slingor, v. Buttel-Reepen söker förklara detta egendomliga förhållande såsom beroende på en önskan hos tecknaren att återgiva rörelse. Emellertid ha vi i detta fall uppenbarligen att göra med en mycket enkel och primitiv teckning, hos vilken på det hela taget hänsyn till perspektiv och rörelse saknas3. Räkna vi nu med, att vi framför oss ha en teckning, vilken såsom sin prototyp förutsätter en framställning av den mithraistiska urtidstjuren, är denna klyvning av svansens konturlinjer i flera sådana fullt 1 Belägg härpå ge de paleolitiska grottmålningarna och benristningarna i Frankrike och Spanien (jfr t. ex. Frederik Poulsen, Urtidens Kunst, 1926, fig. 26, 28 m. fl.). 2 Även om man icke vill medgiva detta utan håller fast vid fjäderhypotesen, erbjuder det mithraistiska fyndet i Liége (jfr s. 94, n. 1) en analogi. 3 Den jämförelse v. Buttel-Reepen gör med tjurbilderna på Vaphio-bägaren är därför icke på sin plats. För övrigt visar där ingen av bilderna någon delad svans. I ett fall framträder visserligen ovanligt kraftigt en starkt spänd sena, men djurlemmen är ingalunda framställd såsom delad, jfr Jahrbuch des deutschen archäologischen Instituts, XXX, 1915, Tafel 9—12 (särskilt 9 II A) till en avhandling av K. Muller.