96 K. Human. Vetenskapssamf:s i Lund Årsberättelse 1929—30 begriplig, ty just så har förhållandet varit med tjurbilderna i de mithraistiska kultgrottorna. På en stor mängd mithraistiska monument, påträffade i de romerska härlägren, framställes tjurens svans såsom delande sig, varvid varje del övergår i stora sädesax (vanligen tre till antalet1). Enligt myten uppstodo nämligen i dödsögonblicket djur och växter ur den av Mithra avlivade urtidstjurens kropp (jfr vidare härom UR, s. 9, n. 1). Jag anser därför starka skäl föreligga, som låta oss i tjurkampsframställningarna på de båda benföremålen från Weserfloden se naiva men dock i fråga om viktiga detaljer trogna reflexer av i Mithrakulten brukade bildframställningar, åsyftande en scen i denna mysteriereligions centrala myt. På den ena av dessa bilder, ristningen på det runbärande dolkskaftet (avb. 8), se vi ljusguden med den frygiska mössan med sin dubbelyxa fäst i bältet begynna kampen mot tjuren genom att rikta en lans mot djurets bröst, därigenom tvingande det till flykt i riktning mot grottan. På den andra bilden, benristningen utan runinskrift (avb. 9), se vi Mithra i toppmössa stående framför tjuren, sedan guden med sin dubbelyxa, som ännu hålles höjd, givit djuret dödsslaget i pannan. Man kan på bilden tydligt iaktta, att tjurgestalten lutar bakåt (märk benens ställning). Tjuren framställes i det ögonblick, då dess kropp segnar ned och dess magiska förvandling redan tagit sin början. Liksom på Mithrahelgedomarnas reliefer begynner förvandlingsundret med svansen. Bilden visar ingalunda, såsom v. Buttel-Reepen tror, en i raseri framrusande tjur. Det är ett dödsmärkt, tillbakafallande offerdjur. Beaktas även, att på det runristade dolkskaftet (avb. 5 a och 5 b) ett solkors2 är anbragt tillika med en runinskrift, som i sig tvåfaldigt döljer Mithras tal 16 (jfr ovan § 29), torde det kunna medgivas, att här ett betydelsefullt stöd blivit funnet för min, teori om den äldre runmagiens samband med den ursprungligen per- 1 Jfr Cumont, Textes et monuments etc, li, 1896, fig. 63, 64 m. fl. 2 Ett spänne, funnet i frankerkonungen Childerich I:s grav, har formen av ett tjurhuvud med ett solkors i pannan. Detta smycke är av omisskännlig skytisk typ, och bevisar sålunda ett kulturellt samband med Svartahavs-regionen vid tiden före 481 (jfr Schuchhardt, Vorgeschichte von Dentschland, 1928, s. 284 och avb. 241).