siska mysteriekult, som under tidsperioden 180—363 var den starkaste religiösa makten i det stora romerska imperiet, särskilt i dess gränsområden invid germanernas boplatser. 31. Slutligen har jag att taga definitiv ställning till den ovan ej fullständigt slutdiskuterade frågan: från vilken tid och från vilket germanfolk stamma Weserrunorna? Ehuru de tre 1 inskrifterna äro synnerligen kortfattade, ge oss dock dessa (särskilt n:r 1) så pass mycket material, att vi knappast kunna bestämma språket såsom varande annat än gotiska. Vi finna här -5 i nominativformen av ett maskulint namn (jfr got. sunus etc), vokalbortfall i ackusativformen av en maskulin α-stam (jfr got. skalk, dag etc), två presensformer i l:a person pluralis, som stämma med gotiskans, men icke med västgermanskans grammatik (jfr got. -am, -om; fht -ames, -ömes; även tolkad såsom stående i l:a person singularis överensstämmer en av dessa former — latam — icke med västgermanskans böjningssystem). Ordmaterialet synes ävenledes ha sina närmaste motsvarigheter i gotiskan: latam i got. lat(j)am, losom i ett abstrakt substantiv, som bör ha svarat mot got. lasiws. Pronominet för l:a person skrives visserligen ek (ej ik), men fall av e i st. f. / förekomma, såsom jag redan påpekat, sporadiskt i bibelgotiskan. Dessutom torde dessa inskrifter vara åtskilligt äldre än Wulfilas skriftspråk, för vilket för övrigt sydgotiskan varit grundläggande. Härtill kommer, att ortografiska och paleografiska omständigheter peka på samband med östern och den grekiska kulturkretsen (gg för %g liksom grek. γγ samt s-runans form m. m., se § 32). Slutligen ha vi att särskilt beakta de högst egenartade skiljemärkena mellan orden i inskriften n:r 1. Mig veterligt kan man blott finna något fullt motsvarande i hetitiska inskrifter, där såsom ordavdelningstecken fungera |( och )( 2. I direkt förbindelse med hetiter ha givetvis germaner aldrig varit. 1 Ett fjärde benföremål med inskrift har visserligen påträffats. Det inristade består emellertid här blott av en obegriplig blandning av runor och klassiska (snarast grekiska) bokstäver (ett liggande E o. s. v.). 2 Jfr Cowley, The Hittites, 1920, s. 52 (det förra tecknet är säkert en orddelare, det senare synes haft till uppgift att markera slutet av ett ideogram).